Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TOLFTE KAPITLET. Det var julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTA FANOR 165
samma väg tillbaka över skenorna. Vid en växel
snävade han, fick hatten på skulten och glasögonen på
mustachen, samt hälsades med ett ironiskt skratt av
främlingen som väntat ut honom.
Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in
i stadens gränder. Men när han stannade vid ett
bodfönster såg han främlingen stå vid ett annat.
Då uppsteg en dunkel tanke på självmord, men
denna höga tanke efterträddes straxt av en mindre
hög: Operakällarn! Där hade icke främlingen råd att
inträda, där var Zachris hemma som hos sig, där
hade han haft sina bästa stunder, där fann han alltid
sina vänner.
När han kom i förstugan och tagit av rocken,
såg han straxt att Lögnroth och Smartman sutto vid
fönstret och doktor Borg vid bordet intill. Här
behövde man inte bli ensam, tänkte han, och med en istol
på rak arm kastade han sig in bredvid Smartman.
Men denne motade med armbågen:
- Gå din väg, vi ha enskilt att tala om!
Zachris gjorde en volt utåt salen, alldeles
avsigkommen och rumphuggen. För att maskera
fiaskot, närmade han sig doktor Borg, och frågade
tämligen ödmjukt.
- Får jag sitta ner?
- Ja, men inte här; jag väntar sällskap.
Det var första gången han känt sin
självskrivenhet jävad, I sin orimliga förblindelse hade han alltid
betraktat sig som självskriven i alla sällskap. Han
bad aldrig, utan bjöd på sin värda person. Nu stod
han mitt i salen och sökte ett ledigt bord. Ensam,
utstött, förkastad, gjorde han en bedrövlig figur; men
han såg så gemen och självförvållad ut, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
