Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Medeltiden
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MEDELTIDEN 127
KAP. 5.
Hantverkaren.
Hantverkarne voro till naturen stadsbor; de
funnos dock även på stormännens gårdar, men hade
icke rätt att stryka kring land och rike; därför voro
bönderna tvungna att köpa i städerna vad de icke
själva kunde frambringa med sina händer, och detta
var just meningen med de privilegier, som de
uppstigande städerna skyndade att förskaffa sig. Vi finna
hela medeltiden igenom huru folkklasserna alltmer
söndra sig från varandra och omgärda sig med
privilegier och stadgar, och man kan knappt nog förstå
huru så många strängt avskilda korporationer kunde
bilda en stat, då endast skråanda härskade och då
begreppet allmänt väl och intresse icke hunnit
utvecklas. Alla korporationer voro ett slags adel, ett
stånd som såg ner på dem, ,vilka stodo utom och
under detsamma. Hantverkarne voro icke de minsta
kaxarne på sitt vis, när de uppträdde i massa såsom
stånd. De hade sina egna altaren i bykyrkan, sitt
eget hus, sina egna lagar och tidigt valde de sin egen
gata, där de alla satte sig ner tillsammans och slogo
upp bod, eller öppnade fönster som det kallades.
Så finna vi ännu i våra gamla städer gatunamn, om
vilkas uppkomst endast namnet bär vittne. På
Sko-makargatan i Stockholm skall man numera icke se
många av skomakaryrket, helst man nu har för sed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
