Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 SVENSKA ODÉN ocn ÄVENTYR
Han föreställde sig huru han skulle ha blygts om
hon blivit vred och sagt nej till hans begäran att få
göra henne sällskap, och att hon skulle ha blivit
vred ansåg han högst sannolikt! Hon tog ju båten
och for ut på sjön för att få vara ensam, därom
var intet tvivel. Båten gled sakta fram och fårade
den stålklara ytan, solens röda sken lyste rätt på
den unga flickans ansikte och jämnade alla små
kantigheter i hennes drag, tände hennes ögon och
gav kinden ett rosenrött skimmer som gjorde henne
verkligen strålande. Nu vilade hon på årorna, det
svagt upprörda vattnet lade sig jämnt, det var så
tyst att Botvid hörde sina pulsar och blodets gång
som en sakta ringning i örat, då med ens tystnaden
störs och en sång stiger upp från båten, och ger
genljud från stranden så att fåglarne som suttit på
nattkvist vakna, och munkarne klättra upp på muren
för att se vem som störde deras frid. Det var en
underlig visa som Botvid aldrig hört, och vars ord
han icke kunde förstå. Den började som så:
Och Näcken han gångar på snövitan sand
vaker upp alla redliga drängar!
Så skapar han sig till en väldiger man
de unga hava sovit tiden allt för länge.
Och när hon sjungit sista raden slog hon upp
ett skratt som hon upprepade några gånger liksom
för att riktigt få lyssna till genljudet som kom ifrån
det branta Hälsingeberget mitt över. Botvid blev
underlig till mods. »De unga hava sovit tiden alltför
länge,» lät som en förebråelse till hans unga hjärta
och hans unga sinnen, och »vaker upp alla redliga
drängar» klingade som den vaknande ungdomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
