Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTVECKLING 241
för att mänskorna blivit så små sedan de trängt sig
på varandra och övergivit naturen. Varför samlas
man icke ute under himmelen som våra förfäder!
Är det icke härligt att vända ansiktet rätt upp och
för ett ögonblick icke se så mycket av jorden som
skogstopparne!
I detsamma skymtade en mörk skugga förbi dem,
nästan ljudlöst och avlägsnade sig.
- Vad var det? viskade Giacomo och kröp
intill Botvid.
- Det var en man som sprang, troligen för att
hålla sig varm.
- Men han hördes icke!
- Vi talade och han hade snöpjäxor på sig.
Giacomo blev tyst en stund bortåt. De nalkades
Gripsholmsstranden och hade ökat farten så att de
nästan sprungo, då de plötsligen blevo varse huru
bloss rörde sig på land nedanför det gamla
slottstornet. Därpå hördes sorl som av en folkhop, en
hund tjöt jämmerligen och blossen försvunno.
Utan att byta ett ord vidare satte de till att
springa. Giacomo som var fet kunde icke följa Botvid,
men han bad honom då och då att icke springa ifrån
sig.
När de äntligen gingo i land vid båthuset, var
allt tyst, och det syntes endast ett ljus uppe i tornet.
De trevade sig fram till porten. Giacomo slog eld
för att finna låset. Det var stängt. Han bultade
några slag medan Botvid tände på sköret. Intet ljud
hördes inifrån, men vid eldskenet sågo de ett stort
vitt kors tecknat med kalkvatten mitt över båda
portarne.
- Dödsängeln, viskade Botvid. Men Giacomo
16. - Strindberg, Svenska öden. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
