Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, sade Jost, det är nog så, men se
förståelsen, den är inte så fin!
– Det vet man inte så noga!
– Hå kors; säg inte det, far! Hade han
förstånd att han var starkare än du, så gick han väl
inte och drängade åt oss!
– Du är dum, Jost! Det är just det han
begriper; därför låter han oss hålla sig med mat. Han
fick så lagom, om han skulle ta kött i skogen och
mjölk av korna. Ser du inte att han ligger som en
herre och sover, medan vi plantera hans bröd? Har
inte han fint begrepp, så är jag en torsk.
– Nå, far, tror du att han gör inte’, när han
vaktar hus och gård om nätterna?
– Ja, men inte ligger han och vaktar, må du tro!
Han är lättsövdare än vi, därför vaknar han förr. Det
är detsamma, det. En rar best är det i alla fall, och
jag håller lika mycket av honom som mor din, kanske
lite till, för hon är då ett stycke när hon sätter till.
Tjasse störtade upp, rände över åkern, satt av
över gärsgården och försvann in i skogen, som snart
genljöd av hans ivriga skall, i vilket snart en annan
hund instämde.
– Vem jestandes kan det vara som är så långt
ute på ön i dag? sade Thomas och steg upp. Jost
följde och de vandrade över gärdet i den riktning,
varifrån skallen hördes. De hunno icke längre än till
gärsgården, då de sågo tvenne ryttare och hundarne
i fullt slagsmål.
– Locka din hund, bonde, annars skjuter jag
honom! ropade den förste ryttaren.
– Locka din, du! svarade Jost och flammade
upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
