Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SISTA SKOTTET 221
dem som icke hade mat och dryck, intet kärt mer,
ingen frid, återstod endast äran; och han hade svurit
vid liket av sin dotter, som han mördat själv, på
det att hon icke skulle föda djävlaungar av djävlaägg
(och vilken hemlighet han ej kunde anföra som motiv
för sin halsstarrighet), att han ej skulle lämna stadens
nycklar så länge han var i livet.
Nu såg han en rökpust skjuta fram ur Röda
H u n.d e n, hörde därpå något vina över sitt huvud
för att sedan med en skräll slå ner på Strandgatan
och hälsas med ett mångfaldigt anskri.
- Nycklarne, borgmästare, eller vi äro förlorade!
ropade majoren nerifrån murgavelns trappa.
- På er plats, herr major, ute på vallarne, eller
blir ni hängd! svarade borgmästaren.
- Nycklarne hit! Eller komma vi och ta dem!
röt majoren.
- Kom och ta dem!
Nu syntes en mängd huvuden krypa ut genom
vindsgluggen, och ett enhälligt skrik på stadens nycklar
hördes.
- Gå ner från taket, man siktar på oss! ropade
borgmästaren åt folket, som började klättra upp på
muren för att sätta sitt hot i verkställighet.
I ögonblicket därefter försvann flaggstången,
spjälkad som ett torrvedsträ, och flisorna följde med
kulan som gick ner genom taket.
Borgmästaren vred sig omkring ett halvslag, och
skulle ha fallit om han ej tagit stöd mot sitt stora
slagsvärd.
Nu rätade han upp sig, och blev stående på
den översta plattan som en tälgstensstaty på en
domkyrka. Folket, som hälsat sin borgmästares modiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
