Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDABOCKEN 111
värdelösa ting som man icke kunde köpa eller sälja
med.
Slutligen upptäckte Libotz ett gemensamt
intresse, som kunde sammanföra dem och åstadkomma
ett närmande, då längre konversationer icke voro
lidna på källaren. Karin var fotgängare, och hon
gick ju hellre med sällskap utanför staden än hon gick
ensam, utsatt för råa karlars uppmärksamhet.
Söndagsmorgonen var anslagen till ändamålet, och de
båda råkades utanför tullen att icke ge anledning
till prat. Karin kom, nätt och fin, och så började de
promenaden ut i vårlandskapet. Talet gick så ledigt,
då det icke som eljes blev avbrutet av order från
gäster och värd. Libotz gick på en snedd för att få se
föremålet i ansiktet, och därmed blev hans gång
fjantig, talet hackande och figuren lutande. Karin
återvisade varje varmare utbrott med en lätt skepsis,
och för att straxt markera avståndet kallade hon Libotz
skämtsamt för farbror.
- Är jag så gammal då? klagade den blyge
mannen.
- Det har jag inte tänkt på, svarade flickan
avvisande.
Och så gingo de vidare, men höllo dock kurs
på berget Tabor. Dit ville icke Libotz gå med någon
människa, icke ens med henne, ty där hade han haft
sina svåra stunder, då han brottats med Gud, och
bett om kraft att bära sitt tunga öde. Han sökte
avstyra företaget; men hon ville bestämt dit och
ingen annanstädes. Att göra henne till viljes var ju
genaste vägen till hennes gunst, därför fick hon råda.
Libotz’ konversation gick nu ut på att göra henne
missnöjd med sin ställning, för att han sedan skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
