Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två konungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den som läst sin Horatius och sina Eddor skall
strax och med innerligt nöje höra hemlandstoner
både från Rom och Island. Den alkaiska versens
rytm, fritt behandlad, Fornyrdarlags allitteration och
assonans i det mest lyckliga förbund och med
romanska rimmen som vigselringar, vårdtecken av det
lyckliga äktenskapet.
Lite vetande eller kunskap befordrar i hög grad
både njutandet av poesi och diktandet av sådan.
Att taga sig friheter i versen fordrar kunskap och
musikaliskt öra. Lyrik är musik och sång: och den
omusikaliska poeten är sångare utan röst och öra.
Skalden J. E. Ahlstrand skrev fria vers på detta sätt:
Vilar i den gudakälla rena
i det innersta av Pinde thron,
ur gudakällan öser de allena,
viskar visheten i gudaton.
Han trodde att det gick an, därför att så roade
honom; men när det inte roar läsaren att stå på
huvudet, så blir det faktiskt förkastligt att skriva
nonsens på haltande fot.
En modern klassisk författare, som skall bli konung
(efter skaldekonungen Ahlstrand), skriver så här:
En konung, mitt barn, han spisar
blott sinnrik mat, som så rörts till
att när han en gåta sätta vill,
han lyfter en sked och visar
samt lovar sin tron och sin dotters famn,
om någon kan gissa rättens namn.
Detta kallas, helt enkelt pekoral-poesi, som när den
övas i medveten avsikt att roa, verkligen kan vara
roande, men när den vill vara allvar är rena
dumheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
