Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kråk-sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kråk-sång.
”När dottern ljuger inför sin mor,
då är kärlekens prisade sol uppgången.
När hon ljuger för den hon trohet svor,
då älskar hjärtat för andra gången.”
(Renässans-poesi.)
Egentligen har jag aldrig förstått det fina i
kråksången. Antingen skall man ha ett mycket grovt eller
mycket långt öra för att kunna uppfatta dessa
alikvottoner som apotekar Ris och skaldekonungen
Ahlstrand kunde frambringa så oefterhärmligt, att endast
1890 års Gigerlmän sedan förstått att epigonisera dem.
I franska diktkonsten fanns på 1700-talet ett slags
dikt som hette amphigouri, eller medvetet pekoral, där
versifex roade sig att driva gäck med läsaren. Ett
behagligt nonsens, så skickligt maskerat att läsaren
icke märkte driften förrän han började reflektera, och
då nödgades le åt den harmlösa dårskapen.
Som bekant (kanske dock icke i Karlstad)
uppträdde mot slutet av 1880-talet en diktarskola, som
kallade sig den symbolistiska, vars mest kända
representanter voro: Mallarmé i Frankrike och Dehmel i
Tyskland. Vad symbolismen är, det veta vi tragöder,
som ofta måste begagna symbolen för att tydligare
uttrycka dramats idé. I Gillets Hemlighet (1881)
symboliserade jag således det förtärande tvivlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:40:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/strindbg/talsvnat/0093.html
