Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. A.-T. 25.2 1911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES ANOR
421
I fyrtio år har jag sökt Odin, utan att finna
honom. Sturleson gör honom till en invandrad
prästkonung, och trollkarl, lite misstänkt, ehuru icke så
mycket som den traciska Orfeus (Urbe? i gamla
krönikan), vilken Strabo kallar rent ut skojare. Men i
Eddan är Odin en gud. I Gylfaginning säger Gångleri
att Allfader (Odin) hade fordom i Asgård tolv namn:
Allfader, Herran (Herain), Nikar, Nikur, Fiölnir, Oski,
Omi, Biflidi, Svidorr, Svitrir, Vidrir, Jalg eller Jålkr.
På annat ställe säges, att dessa tolv namn bar han,
därför att alla jordens folk skulle kunna känna honom
och nämna hans namn. Här gömmes nog en
hemlighet, flera hemligheter, även för den vetgirige
etno-grafen, som borde översätta de nordiska orden till
grekiska, och de grekiska till isländska.
En högst märklig förväxling mellan Odyssevs och
Odin har en gång ägt rum då Tacitus berättar att
Odyssevs på sina odysséer uppbyggt Asciburgium vid
Rhen. Strinnholm citerar i en not både Geijer och
J. Ramus (dansk präst): »Ulysses et Otinus unus et
idem». i
Må vara, men för att belysa den kvistiga frågan,
skall jag här förevisa ett mynt, som uppgives vara
från traciska kolonien Odessos, vid Svarta havet, i
senare Moesien-Dacien, och intill nuvarande Odessa
(Varna?).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
