Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gillets hemlighet. Komedi i fyra akter - Första akten - Scen 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34 TIDIGA 80-TALSDRAMER
STEN.
Jungfru Cecilia, vad I där ber mig om kan jag
icke villfara.
DOMHERREN.
Bed honom mera; jag kan icke säga, men jag
vet att han måste stanna; jag kan icke hjälpa honom,
jag kan endast giva honom råd - o! ja råd, att
försöka vara ödmjuk, oaktat jag vet att ödmjukheten
här vid lag icke ens är rätt.
STEN.
Jag har övat ödmjukheten så länge, Domine, att
jag finner den syndig- skam vare mig! Jag vet
- det är stolta ord! att ingen har den stora insikten
i byggnadens hemligheter och fundamenter så som
jag fått dem; de ha druckit bort, glömt bort de stora
sanningarne och därför blir kyrkan aldrig färdig.
DOMHERREN.
Detta tror jag och vet, Sten, ocl han måste stanna.
Bed honom, Cecilia!
Domherren för Cecilia fram till Sten, lyfter upp
hennes armar och lägger dem om halsen på Sten.
Bind honom, syster, jag tror du kan det.
Domherren går under följande scen först till fågeln och
pratar, sedan börjar han städa i stora skåpet, därpå går han ut.
CECILIA.
Sten!
STEN.
Jungfru Cecilia?
CECILIA.
Har Sten ingen skyldighet att stanna; är Sten
icke något litet orättfärdig då han säger att han
är värnlös? Han är fader- och moderlös, det är han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
