Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 1. I förgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JÄSNINGSTIDEN 237
- Är det princip? frågade man.
- Ja, svarade han.
- När antog du den principen? frågade Fritz
giftigt.
- Nu!
- Nyss? Här?
- Ja, nyss, här! svarade Johan.
Det växlades ett hätskt ögonkast, och det var
slut. De gingo hem tysta; lade sig tysta; stego upp
tysta. De åto middag i fem veckor vid samma bord,
tysta, och de talade aldrig mer. Klyftan hade öppnat
sig, vänskapen var slut, umgänget var slut, ingenting
fanns mer kvar av rapport mellan dem. Huru det
kom sig?
Deras så motsatta naturer hade väl i fem år
sammanhålles av vanan, klassrummet, intresset,
attraherats av gemensamma minnen, nederlag, segrar.
Det var en kompromiss mellan eld och vatten, som
måste upphöra och kunde upphöra när som helst
och huru hastigt som helst. Den kreverade nu också
som ett skott; maskerna föllo, och man ,blev icke,
utan man upptäckte helt enkelt, att man var född
fiender, det vill säga två olika danade naturer, som
ville gå åt var sitt håll. Man gjorde icke upp kontot
med ett gräl och otidiga beskyllningar, man gjorde
slut utan att tänka därpå. Det gick av sig själv.
Det var en hemsk tystnad ibland vid middagsbordet,
där händerna korsades och blickarne undveko varann;
stundom rörde sig Fritz’ läppar likasom de ville tala,
men struphuvudet arbetade icke. Vad skulle man
säga? Det fanns ingenting att säga, annat än att med
tystnaden ange: oss emellan finns ingenting mer.
Och ändock fanns det där! Ibland kunde Fritz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
