Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 6. Bakom ridån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan svarade att hon var halv tio, under det
han knäppte på sin burgundiska sammetsjacka för
att söka uret, som ej fanns.
- Det var fan, vad det går smått i kväll! sa
Knox och gäspade igen. Därpå började han
småprata om diverse skvaller. Det var en ruin bara av
den forne storheten, som en gång tamt sina
avundsmän, då han gav Karl Moor. Även han hade
genomskådat, även han var trött på alltsammans. Och han
hade dock trott så högt om sin konst en gång!
Som han nu hade fri entrée till teatern försökte
Johan att från salongen göra studier. Men se,
illusionen var borta. Där var herr den och fru den,
där hängde fonden ur Quentin Durward, där satt
Högfelt, där, bakom den kulissen, stod Boberg. Det
var förbi med illusionen.
Och med den ömkliga roll han nu dagligen
tuggade på infann sig steg för steg ledsnaden. Men
därmed kom ångern och fruktan, att icke kunna draga
sig ur det här spelet med heder. Äntligen tog han
mod till sig och anhöll om prov. Pjäsen var spelad
väl femtio gånger, och de stora skådespelarne voro
ej roade av detta; men de måste komma. Och så
gick provet, utan kostym, utan attribut. Han var
inlärd det då gängse skrikmaneret, och han skrek
som en präst. Det gick dåligt. Efter provets slut
förkunnade läraren domen. Han skulle inträda i
elevskolan. Nej, det ville han ej. Han grät av ilska,
gick hem och åt en kula opium, som han länge
gömt, men utan verkan; därpå släpades han ut av
en kamrat och fick sig ett rus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>