Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICITET OCH GERMANISM 95
aristokrater, humorn är plebej. Som bekant
förskriver sig den egentliga humorn från
angelsach-ser, tyskar och skandinaver, med andra ord, från
folk, som stodo rustade med sedlig kraft och
mycken godmodighet, men föga utvecklad
skönhetskänsla. Ett antiaristokratiskt tycke präglar
tidigt dessa stammar, i vilkas borgar, hovsalar och
konst man nästan beständigt tycker sig höra ett
surrande av folkliga skratt och dansar. Särskilt
vid en blick i den tyska litteraturens historia
häpnar man inför all den breda folklighet, som
storskrattande och sjungande brusar förbi på varje
sida. Redan på tolvhundratalet lever en realistiskt
färgad folkdiktning, snart begynner plattyskan
berätta sina sagor och hur det lider strängar en
nÜrnbergerskomakare sin tids bästa lyra.
Landsknektsvisor och jägarvisor ljuda på vägarna, och
dunkande med tennmuggar i gilleborden giva
åldermännen tecken att uppstämma de olika
skråvisorna. Vin och öl skumma ur oerhörda jättekar
och, gråtögda av skratt, åse djäknar, studenter
och borgare larmande »schwänke» och klappa
händerna åt Hanswurst. En rik folkdiktning i många
skiftningar förekommer vid samma tid även flitigt
i de romanska länderna, men icke med samma
utpräglade böjelse för det fula. Även de tyska
vägg- och takmålningar, som sjuttonhundratalet
med sin böjelse för det klassiskt vita ofrivilligt
räddade genom att överkalka, måste väl ofta nog
hänföras till ett slags allmogekonst, vilken icke
kan påräkna någon strängare skönhetsvärdering.
Först i och med tyskarnas storartade självutveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
