Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROLETÄRFILOSOFIENS FÖRFALL 165
genom att göra det misstänkt. Samhället kallades
därför ett djävulskt utslag av människolist. Var
någon person slarvig, olustig och omöjlig, genast
var det samhällets fel. Naturen blev hälsan. Ingen
såg att träden i skogen plågas av sjukdomar,
alldeles som människorna i storstäderna, eller att ett
enda litet fragment av en mur, en pelare, ett
människoverk kan besjäla ett helt landskap. Man
ville ogärna påminna sig, att också
människosamhället är ett naturverk, som just genom sin
förening av stadga och ombildande kraft måste
kallas ett under över de flesta under. Samhället
blev det onda på jorden. Härmed var det hela
bragt i skakning.
Det finns ett rop, som skulle slå eld i
germanska sinnen. Det är: Vi vilja bli barbarer.
Kulturen är för oss bara ett påhäng, som kommit
söderifrån. Hemåt igen till fadrens barbari!
Och alla våra skogar med sina ensittare och
drömmare skulle svara: Ja och ja!
Dessa våra böjelser lockade tidsandan
skickligt i sin tjänst. Men inte bara hos oss germaner
utan också hos andra folk väcktes de barbariska
instinkterna. När en gammal kultur skall slås ned,
är det ett gammalt knep att provisoriskt proklamera
barbariet som ideal. Naturalismens konst med sin
lukt av rå sill var till själ och hjärta barbarisk.
Småningom gick allt sönder i splintor och smulor.
Händerna fylldes med murgrus och skorpioner och
otäcka tusenfotingar. Allt ställdes på huvudet. Det
låga blev högt, det tarvliga fint, det råa ädelt.
Vi, som levde med, vi veta, hur detta var menat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
