Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 STRIDSSKRIFTER
som under alla dessa år har lidit mest. Där han
talar, vaknar det onda. Alla de onda bli rörda
och säga: »Han talar vårt tungomål; han och vi äro
det goda.»
De åskådare, som i alla väder tjusas av
Strindberg och begärligt andas in förstöringens
dammskyar, för att få nysa, äro av ett särskilt slag.
Nästan alltid är det något på sned med dem. Det
är partigängare och gnagare, som titta upp mot
livet genom råtthål. Det är cyniska och grova
naturer, trasiga sinnen, självförödare,
missunn-samma, misslyckade och förgrämda. Men det är
inte de, som skola besitta jorden.
Inom svensk vitterhet har kanske aldrig ett
namn blivit så måttlöst övervärderat som
Strindbergs på deras tunga. Det skulle då vara Almqvists.
Men det har med honom aldrig gått till sådan
överdrift. Och dock voro Almqvists rent poetiska
gåvor vida större. Något, som ens kan jämföras
med »Törnrosens bok», poetiskt mätt, har inte
Strindberg att lämna efter sig. Vid en omläsning
av hans saker häpnar man över, att där ändå
verkligen finns så litet, som inte på något vis är
söndrigt. Det blir en vandring genom ruiner, där
man då och då stöter på beboeliga rum, men där
man genast vid nästa steg åter står ute i natt och
dimma.
Jag hör, hur bösshanar spännas i buskarna,
och hur det rasslar i stenhögarna. Med trug och
hot vill man tvinga oss alla att som trälar kasta
oss ned på marken och tillbedja Strindberg som
en övernaturlig storhet. Det är en orimlig fordran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
