KONST- OCH KURIOSITETSKABINETTET man få se värderika föremål tillsammans med rätt obetydliga ting. Ärvd eller hopbragt, var sak har dock sin lilla historia. Den utomstående drar kanske på munnen när han får se ”prydnaderna”, men i hemmet ler ingen åt dem. Där sätter man värde på sina saker. De ha vuxit samman med familjen, och utan dem skulle man icke känna sig riktigt hemma. Stiftsbiblioteket har ett sådant hörn. Och familje- medlemmarna, det är östgötarna själva. Vi ställa oss mitt i kuriositetskabinettet med blicken vänd åt det vackra korset i mellersta fönst- ret. Högra väggen, vitrappad och utan något arki- tektoniskt avbrott, ger, om uttrycket tillåtes, en in- teriör av manlig karaktär. Det är en krigarrustning omgiven av väl bibehållna och vackra hillebarder av 1500-talstyper, glober från 1600-talet samt porträtt. Rustningen är ett sannskyldigt konstverk. Men vem har burit den? Ett tillfredsställande svar står icke att giva. Det enda man vet är att år 1802 överstelöjtnanten 0C. Hammarberg på Viredaholm skänkt rustningen och att han kunnat tillägga att den förmodas ha tillhört antingen generalfälttygmästaren Hugo Hamilton el- ler riksskattmästaren Seved Ribbing till Degla. Så- lunda bara förmodanden. Senare har man velat till- dela den hertig Johan av Östergötland, sannolikt där- före att denne fått sin lägerstad i domkyrkan. Men inventarieförteckningarna strida mot ett dylikt an- tagande. Hertig Johan alved 1618. Närmaste in- ventar för domkyrkan upptar ingen rustning. Där- emot fanns år 1600 där en rustning med hjälm och handskar. Den, gissar jag, kunde möjligen ha varit Claes Bielkes, han som var med konung Sigismund i slaget vid Stångebro och nätt och jämt frälste sitt huvud i Linköping, sedan gick i landsflykt och sent omsider återbördades till fäderneslandet. Att hans tillhörigheter indragits, det kan tas för givet, så också hans praktrustning, vilken då — det ligger nära — lämnats till domkyrkan. Efter hemkomsten kan han 25