STEGEBORGSMINNEN samma vägg. Ett viljeslappt drag vilar över det vackra ansiktet, stolt, hänsynslöst, bittert. Hans his- toria betecknar motgång och olycka, och hemmet för- mådde icke motväga det offentliga livets motigheter. I manuskriptkammaren förvaras en trasig, mycket illa faren oljeduk, som återger hertiginnans drag, Elsa Elisabet Brahes. Redan då domprosten Älf tillika med de andra Stegeborgsporträtten skänkte hennes bild till Stiftsbiblioteket, tarvade den en läkande hand, som han uttryckte sig. Vårdslös var emellertid den handen, som nödtorftligen sökte läka såren, som råt- tor gnagt i henne. Jag kände en gammal man, som trots barnens och barnbarnens enträgna böner vägrade att låta por- trättera sig. Bilden kommer till sist på någon krog, sade han och var obeveklig. Det går en skälvning genom mig vid tanken på Elsa Elisabet Brahe, vars porträtt med nöd räddats undan ett dylikt öde. Hen- nes klädsel — enligt tidens sed — är nämligen sådan att just en krogvärd ej ogärna hängt porträttet på sin vägg och visat det för rusiga blickar. Hertigparets son, en liten söt, frimodig gosse, Gustaf Samuel, med ros i handen och en hund vid sina fötter, står vid ett bord. Stegeborg i bakgrur- den. En gång skulle han, den siste manlige ättlingen av pfalzgreve Johan Casimir, sitta på Zweibräckens tron, olycklig och ruinerad. En liten målad solfjäder förvaras här också. En gång Stegeborgsprinsessornas stolthet, har den sett sina glansdagar blekna. Intima Stegeborgspapper har gamle domprosten räddat, icke så litet för övrigt, bundit ihop dem och införlivat dem med sin stora samling ”carmina”. Här kan icke bli tal om annat än att bläddra i dem. En grundlig granskning är av behov och kommer att företas. De gruppera sig till större delen kring her- tigarna. Ett par äldre saker vill jag dock ogärna gå förbi. När hertig Karl efter Söderköpings riksdag 1595 41