ANDLIGA VISOR med underlagd text, ett 50-tal olika, varav några med svensk översättning, där man kan spåra östgöta- dialekten. Att ingå i närmare detaljer lämpar sig icke här. Tydligen är denna samling ett dyrbart Linköpingsminne från vår storhetstid av största vikt för kännedomen om musiklivet i vårt gymnasium. Av åtskilligt att döma har intresset för sången varit livaktigt hos oss. Bland andra bevis härför kunde anföras att bland biskop Spegels papper finnes en lista år 1696 på sjungande gossar i skolan, 8 basar och 22 tenorer. Och värderika äro de bevarade tal- rika s. k. visiteringslistorna”), upptagande skolgossar på vandringar. Den äldste är från 1599 och fort- säkttes så gott som hela 1600-talet igenom till år 1709. Sedan finnas inga listor mera bevarade. Vad sjöngo de? Finnarna ha som förut framhållits insett skol- sångens värde, de ha också upplivat minnet av denna konst, som utövades under djäknevandringarna, ge- nom att trycka nya upplagor av de gamla pie can- tiones. Den senaste, en bearbetning för 4 stämmor, är från år 1911. De förtjäna att bli sjungna, dessa urgamla, vackra sånger. Undantar man de nyligen utgivna upplagorna äro de äldre 6 ytterst sällsynta. Exemplaren äro räknade i de offentliga biblioteken i Sverige och Finland och torde knappast finnas utanför dem. Tobias Norling, den kände musikhistorikern, som har underkastat pix cantiones en utförlig granskning i sin intressanta bok om latinska skolsånger i Sverige och Finland, fäster också uppmärksamheten på de hittills kända exem- plaren av de olika upplagorna. Av hans utredning framgår att intet bibliotek äger en obruten serie av alla upplagorna. Kungl. biblioteket och Upsala Uni- versitetsbibliotek ha var sina fem, Lunds Universi- tetsbibliotek två, i Helsingfors (det är ju i hög grad +) I läroverkets arkiv. 68