denna institution är med avseende på ekonomien alldeles enastående illa lottad. Det är onödigt att orda om stiftsbibliotekariens och amanuensens löneförmåner; riksdagsdebatterna 1917 i denna fråga äro i färskt minne. Jag vill i stället fästa uppmärksamheten på att vaktmästarelönen är summa summarum 400 kronor. Frånräknar man omkostnaderna för nödig rengöring, som vaktmästaren själv måste bestrida, återstår för hans del knappast 50 öre om dagen. Allmänt känt är den nuvarande gamle vaktmästarens enastående flit, omsorg, och hans sällsporda duglighet i tjänsten. Att nu detta bibliotek, vars skatter han burit i sina händer flera gånger om alltsedan 46 år tillbaka, då de ännu förvarades i domkyrkotornet, icke bättre lönar honom, är hårt och otacksamt. Men biblioteket förmår ej bättre, ty de 400 kronorna tagas ur bibliotekskassan, som i runt tal betecknar en summa av 2,000 kronor om året. Utom en viss för särskilt ändamål avsedd fond, med särskild förvaltning, att inköpa utländsk historisk litteratur, donerad av kapten Henric Westman på Valla, är denna summa det enda biblioteket disponerar över för alla sina utgifter. I år lär enligt beräkning bidraget ur denna kassa till uppvärmning av lokalen icke gå under 1,000 kronor. Förra årets räkenskaper visa utgifter utöver inkomsterna på bortåt 500 kronor, räkningar under 1917 års senare hälft ligga till större delen obetalda. Nu finnes den Segerstéenska fonden, som växer långsamt år från år. En gång kommer den biblioteket till godo. Men medan den från 30,000 växer sig dubbel och trefalt, ända upp till ett hundra tusen, då likväl endast en del av räntan får tas i anspråk, förfaller Stiftsbiblioteket ohjälpligt dag för dag. Man betänke penningevärdets fall och den myckenhet litteratur som kommer ut. Vad kan en gång den disponibla räntan förslå till anskaffning av för det dagliga arbetet oundgänglig litteratur — redan nu finnas många och svårbotliga försummelser i den