vägen — till fortsättning av ingångna förbindelser med samfund och tidskrifter, så fåtaliga dessa än äro, till vård av det gamla förrådet, bindning, bränsle, lyse, papper etc., etc. Att gå den bildningssökande till mötes på annat sätt än genom hänvisning till andra bibliotek blir säkerligen otänkbart. Så liberala våra biblioteks utlåningsprinciper gent emot oss än visat sig vara, finnes det dock gränser. Och redan nu går man gång på gång förgäves till oss. Det är fara värt att med litteraturens föryngring och då intet kan köpas snart inga besök löna mödan. Det är, som förut framhållits, icke min avsikt att här uppräkna allt som borde göras för Stiftsbiblioteket. Detta skulle föra mig alldeles för långt. Men ett par antydningar böra i detta sammanhang ej saknas, varvid jag uttryckligen betonar, att här endast kan nämnas en bråkdel av vad som nu framstår som en nödvändighet eller önskemål. Vad vore naturligare än att lägga an på en samling skrifter, tryck och manuskript, gamla såväl som nyare, rörande våra bygder, vår stad, våra landsmän? Man finge för komplettering följa den nykomna litteraturen. Vore det icke i ett gammalt, av östgötar skapat bokmuseum, självklart, att exemplar av allt som utges å Östergötlands tryckerier, bevarades här till kommande tider? Sedan gammalt bindas 3 ortstidningar, vårdas och studeras här. En särskild tidningsvind finnes med gott utrymme. Men det kostar att binda tidningar och pressen i Östergötland är betydande. Till Birgittautställningen ha utkommit några utsökt vackra böcker. Landsmän, som ej haft tillfälle att själva anskaffa dessa dyrbara böcker, ha i glad och välmotiverad förvissning att biblioteket skaffat sig dem, gjort ett besök. Förgäves. Svaret, som mottogs med häpnad, blev att Stiftsbiblioteket lever i misär, pauvre honteux. I dagarna annonseras Birgittatryck från forna tider, just några av dem Stiftsbiblioteket — eget nog — saknar och som