Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen nu, liksom under frihetstiden och Gustaf III:s tid, grundlagsenligt en
synnerligen sjelfständig ställning, enär de icke kunna skiljas från sina
tjen-ster utan laga ransakning och dom. Ett undantag härifrån göra
förtroende-embetsmännen, hvilkas antal nu blifvit betydligt förökadt; dessa kan
konungen entlediga, när han pröfvar rikets tjenst det fordra. Den ekonomiska
lagstiftningen, det vill säga den, som berör den allmänna hushållningen och
förvaltningen, tillhör honom, och dessutom egor han att jemte riksdagen
stifta eller ändra civil-, kriminal- och kyrkolag jemte grundlag. Utan rikets
ständers samtycke kan han dock ej stifta eller ändra en sådan lag, lika så
litet som ständerna kunna utan hans samtycke »någon ny lag göra eller
gammal afskaffa». Den domsrätt, konungen enligt 1772 års regeringsform
egde att utöfva tillsammans med rådet och hvilken efter förenings- och
säkerhetsaktens fastställande uppdrogs åt en på förordnande tillsatt högsta
domstol, handhafves enligt den nya grundlagen af en ständig, af konungen
oafsättlig högsta domstol, inom hvilken dock konungen, då han vid målens
afgörande är närvarande, har två röster.
Ständernas sammankallande beror enligt den nya grundlagen ej
längre på konungens godtfinnande allena. Grundlagen bjuder nämligen, att
de skola sammankomma, då fem år efter den sist hållna riksdagen förflutit,
konungen dock obetaget att dem dessförinnan till urtima riksdag
sammankalla. Deras andel i lagstiftningen är bestämdt framhållen, rätten till initiativ
är dem återgifven, och de ega att i ekonomiska lagstiftningsärenden till
konungen framföra sina önskningar. Riksdagsärendena förberedas i rikets ständers
utskott; dessa »nödiga» utskott äro sex: konstitutionsutskottet, statsutskottet,
bevillningsutskottet, bankoutskottet, lagutskottet samt allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet, och intet af dessa kan grundlagsenligt hålla sina
öfver-läggningar i konungens närvaro. Yäckt förslag till grundlagsändring måste,
derest det ej genast förkastas, hvila till nästa riksdag och blir då lag, blott
om det antages af alla stånden och vinner konungens samtycke. »Svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksens ständer allena vid
allmän riksdag», men beskattningsrätten är nu ej längre såsom 1772
inskränkt till en blott bevillningsrätt; den innebär äfven rätten att i
enskildheter bestämma statens utgifter och kontrollera finansförvaltningen. Kontroll
öfver riksstyrelsen eger riksdagen i och med bestämmelsen om statsrådets
ansvarighet inför ständerna; domare och embetsmän kontrollerar den genom
en vid hvaije riksdag af ständerna förordnad justitieombudsman.
Om riksdagens sammansättning och arbetsordning, om utskotten och
deras verksamhet, om kontrollen af finansförvaltningen genom statsutskottet
och särskildt utsedda revisorer med mera är utförligt stadgadt i den
vidlyftiga riksdagsordning, som efter åtskilliga jemkningar nu äfven antogs af
ständerna, och som den 10 februari 1810 erhöll konungens stadfästelse. Noga
är häri bestämdt, huru förfaras skall, då riksstånden stanna vid olika beslut.
I allmänhet utgöra tre stånds sammanstämmande röster rikets ständers
beslut; dock fordras för stiftande, ändring eller förklaring af grundlag, ändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
