Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
römde Kléber, under hvilken han stred, kunde ej nog berömma hans
snillrika anordningar och hans oförskräckta mod.
Men skildringen af Bernadottes bragder under revolutionskrigen tillhör
Frankrikes historia, ej vår, och vi kunna derför ej här förtälja dem alla.
Yi inskränka oss derför till att blott omnämna, att han deltog i 1795 års
fålttåg vid Bhein, hvilket han öppnade genom flodöfvergången vid Neuwied,
att han med glänsande tapperhet kämpade på platån vid Ehrenbreitstein, att
han segrade vid Kaudenbach och att han eröfrade Kreuznach, hvarvid han,
ledd af en mensklighetskänsla, som gör honom ännu mer heder än hans
mod under striden, genom en list räddade 200 franska emigranter, hvilka
såsom krigsfångar fallit i fransmännens händer, från den i lagen faststälda
arkebuseringen. Under 1796 års olyckliga fälttåg i Tyskland anförde
Bernadotte en afdelning af Jourdans armé och upprätthöll trots hufvudhärens
motgångar genom sina många oförvägna, oftast med framgång krönta anfall
mot fienden sitt rykte såsom en djerf och genialisk härförare.
Anbefald af direktorialregeringen att med en armekår öfvergå till Italien
för att understödja Napoléon Bonaparte, som hade i syfte att från Italien
gå mot Wien för att derigenom tvinga österrikame till fred, fick Bernadotte,
efter ett mästerligt tåg öfver Alperna i böljan af året 1797, genom den vackra
flodöfvergången öfver Tagliamento och eröfringen af fastet Gradisca tillfälle
att visa, att soldaterne från Sambre, Maas och Bhein under hans ledning ej
stodo efter kämpame från Montenotte och Arcole. Napoléon sände honom
efter frodspreliminärema i Leoben till Paris med de i fälttåget eröfrade
fanorna. »Denne förträfflige general, skref Bonaparte till direktorialregeringen,
som har gjort sitt rykte på stranden af Bhein, är nu en af de officerare,
som äro mest väsentliga för italienska armeens ära. I sen i general
Bernadotte en af republikens fastaste vänner, ur stånd af princip liksom af
karakter att kapitulera med frihetens fiender eller med ärans.»
Dock hade Bonaparte, då han nedskref dessa för Bernadotte så
smickrande ord, hvarken tycke för Bernadotte eller för friheten. Lika litet kände
sig Bernadotte dragen till den unge korsikanen. De berömda fältherrame
hade träffats och funnit, att en öfverensstämmelse dom emellan var omöjlig.
»Jag har sett, skall Bernadotte efter sitt första möte med Bonaparte hafva
yttrat till sin omgifhing, en ung man om sex eller sju och tjugu år, som
synes vilja vara femtio. Det bådar intet godt för republiken.» »Han kände,
säger Geijer i sina personalier öfver Karl Johan, att han sett Cæsar, men
också hans legioner.»
Bonaparte, ej nöjd med den ära, han så hastigt förvärfvat sig i Italien,
eftersträfvade ingenting mindre än att såsom Frankrikes diktator rycka högsta
ledningen af dess styrelse till sig. Bernadotte åter omfattade ännu med all
värme de rent republikanska ideerna, hvilka han med all sin flödande
vältalighet, när tillfälle gifvits honom dertill, förfäktat till och med i klubbarna
i Paris, hvaraf hågkomsten i en senare tid, då han sjelf befann sig på en
tron, nog torde förefallit honom besvärande. Såsom krigsminister under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
