Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skar och 15 000 till 20 000 ryssar göra en diversion på Tysklands kuster i
ändamål att oroa den franska härens operationer. Kejsar Alexander utfaste
sig uttryckligen att antingen medelst underhandlingar eller krigisk
medverkan förskaffa Sverige besittningen af Norge och förband sig i och för detta
ändamål att ställa till Sveriges förfogande den hjelphär, som blefve behöflig
för eröfringen. Norges besittningstagande skulle hafva egt rum, innan
Sverige deltoge i diversionen i norra Tyskland.
Fördraget skulle vara hemligt, och det blef det tills vidare; dock hade
ändamålet med Lövenhjelms sändning till Petersburg ej kunnat blifva kejsar
Napoléon obekant. Då en förbindelse mellan Sverige och Ryssland stred
mot hans syften, skyndade han sig nu att ändra tonen mot Sverige och
erbjöd genom den svenske generalkonsuln i Paris Signeul den svenska
regeringen ett förbund. Sverige skulle
utfärda en ny krigsförklaring mot
England och angripa Ryssland med 40 000
man; deremot skulle Sverige i stället
bekomma Finland. Men anbudet kom
för sent, för att den svenska
regeringen nu skulle kunna fästa något
af-seende dervid, och lika liten framgång
hade Napoléon med ett nytt, ännu
fördelaktigare anbud, hvari han erbjöd
Sverige ansenliga understödsmedel och
utsigten att utom Finland bekomma
Pommern och Mecklenburg.
Kort efter afslutandet af traktaten
i Petersburg sammanträdde rikets
ständer till en urtima riksdag den 13
april 1812 i Örebro, dit regeringen
kallat dem för att bereda sig utvägar
att kunna röra sig med större frihet i
både de inre och yttre förhållandena.
Landtmarskalk blef statssekreteraren
Karl Lagerbring, talman i presteståndet var erkebiskop Lindblom och till
talmän i borgar- och prestestånden kallades H. N. Schvan och Lars Olsson.
Denna riksdag har fått en sorglig betydelse i vår statsrätts historia genom
de reaktionära ändringar i 1810 års tryckfrihetsförordning, som här vidtogos.
Den nyförvärfvade pressfriheten hade missbrukats, och regeringen ansåg det
derför vara af största vigt för sig, i synnerhet under Sveriges då varande
grannlaga politiska ställning, att hafva i sin makt att^tvinga särskildt
dagbladspressen till större varsamhet i uttrycken. Hon begärde derför hos
riksdagen rätt för hofkansleren att inställa utgifvandet af dagblad eller periodiska
skrifter, derest han funne dem vådliga för allmänna säkerheten eller
förnärmande för personlig rätt. Under öfverläggningen om regeringens proposition
23. Karl XIV Johan, som kronprins
(1764—1844).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
