Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ständerna hemförlofvades först den 16 juni 1841 efter sjutton månaders
sammanvaro.
I svenska riksdagarnas historia bildar den nu skildrade riksdagen, den
utan tvifvel vigtigaste under hela Karl Johans regering, en epok, och detta
har äfven manat oss till en utförligare teckning af den samma. Aldrig sedan
1809 hade Sveriges folkombud framhållit sina fordringar med en sådan be- *
stämdhet som nu, aldrig sedan frihetstidens dagar hade den andra
statsmakten så låtit regeringen känna sin styrka. Och oppositionen hade denna
gång ej åtnöjt sig med att angripa regeringen allena, hon hade vändt sig
mot konungen personligen, liksom hade hon i honom sett förnämsta hindret
för de förändringar inom författning och förvaltning, som voro dagens lösen.
Den hänsynslöshet, med hvilken hon gick tillväga, kan ej försvaras, ty
tacksamheten för allt det goda, Karl Johan verkligen beredt Sverige, hade bort
afhålla henne från att nu, »då 77 år hunnit blekna hans hjessa — såsom en
af riddarhusets unga talare uttryckte sig — och då den forna kraften
förminskats, liksom uti fabeln trampa på det gamla lejonet». Men till försvar
för samma opposition kan det sägas, att landet trots de 31 år, som förgått
sedan 1809, ej ännu kommit i besittning af ett verkligt konstitutionelt
regemente i anda och sanning, och att på styrkan af hennes angrepp allena
berodde, om det gamla oefterrättlighetstillståndet skulle fortfara, eller om en
förändring till det bättre vore att hoppas. Att angreppen på konungens
råd-gifvare, som voro vana att söka skydd bakom det oansvariga majestätet, ej
ledde till målet, hade man haft god tid att erfara: det återstod att pröfva,
om konungen skulle vara känsligare för angrepp mot sig personligen. Men
företer 1840 års riksdag en öppen brytning mellan konungen och
representationen, så visar den oss ock en splittring inom ständerna sjelfva. De tider
voro nu för alltid förbi, då riddarhusets och presteståndets konservativa
flertal bestämde riksdagsbesluten i öfverensstämmelse med regeringens
anvisning; riddarhuset befann sig under riksdagen i ett slags
upplösningstillstånd, och riksdagens ledning hade derigenom ryckts ur dess och
regeringens händer af den väl sammanhållna oppositionen i borgar- och
bondestånden, hvilka båda stånd från och med denna riksdag kommo att utöfva
ett synnerligen mäktigt inflytande på de allmänna ärendenas behandling.
Men riksdagen 1840 betecknar äfven slutet på den långvariga striden emellan
oppositionen och regeringen. Ett stillestånd inträdde för återstoden af Karl
Johans regering, och då ständerna nästa gång sammanträdde, möttes de af
en regering med helt andra grundsatser, och dermed hade äfven det
kon-stitutionela lifvet i Sverige inträdt i ett helt nytt skede.
Den tid, som närmast följde på 1840—1841 års riksdag, var för Karl
Johan en lugn tid. De nyss så upprörda politiska lidelserna saktade sig,
pressen syselsatte sig mer med sina inbördes strider än med regeringen,
och hos den stora allmänheten vaknade åter kärleken till konungen till nytt
lif. Också torde Karl Johans regering under de följande åren äfven hafva
undergått någon förändring. Departementalstyrelsen kunde nämligen ej
• •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
