Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillochmed säkerligen allaredan känt, att J här Infinnen eder
i bröders hus, att det icke blott är vi, de unge, utan äfven
de gamle, ja hela nationen, som sluter eder i sin famn.
Och då J irädden i land på Danmarks kust och*hörde dø
många tusendes jubel*, hvem tron J väl, att detta till en
stor del gällde? ,Eder var det! Eder, norrske
ynglingar! Och det var våra fäder, som sade: Se der
komma våra bröders söner!––Och alla gamla minnen
framträdde för oss i förklarad glans; de visade oss alla de
förflutna århundraden, under hvilka de tv en ne folken hade
delat godt och ondt med hvarandra; de visade oss våra
gemensamma namnkunniga förfäder, vår gemensamma
litteraturs och nationalitets heroer, hvilka, dels genom fredliga
värf, dels med svärdet i handT under samma ofläckade
färger grundlagt vår gemensamma historia. De hafva tillika
visat oss den smärtfulla skiljsmessans stund, då våra
förfäder sletos ifrån hvarandra; men tillika — Norriges
inträdande och säkra framåtskridande i en ny statstillvaro och
en ny frihet, efter att det kort förut hade stiftat den
högskola, som i dag bringar oss ett löfte om, att fädernes lif,
klarare och i mera utbildade former, skall återfödas i
sö-nerne. Sen, mina herrar, det är minnen, som först
århundraden kunna utplåna; men, innan det nittonde
århundradet förflutit, är Norden ett; ty oss tillhör
framtiden. ■
Låten mig derföre helsa äfven eder3 J. Norrmän, som
dem, hvilka komma i den idés namn, hvilken vi alla hafva
svurit trohet! Icke ett enda ögonblick har jag tviflat om,
att ju en hög och ädel idé, som i sig innebär en stor
sanning skulle kunna hos eder upptända, icke allenast en ephe-’
mér, ungdomlig, lågande enthusiasm, utan ett varaktigt och
redligt nationelt erkännande, nemligen erkännandet af att
Norrige, lika litet som Sverige och Danmark, genam en
isolerad och ensidigt vidhållen andelig utveckling någonsin kan
hålla j em na steg med det europeiska framskridandet i
civilisation och humanitet; att de nordiska folken endast och
allenast genom ett ömsesidigt, förtroendefullt slutande till
hvarandra kunna få ett ord med i de europeiska angelägen-,
heterna och någon vigt i folkens rådslag. Eller skulle
måhända erkännandet af nödvändigheten af Nordens enhet i
anda och sanning — och detta är icke något
förblömme-radt uttryck, mina Herrar, ty det är klart och tydligt för
dem, som hafva mod att göra slutsatserna — skulle, säger
jag, måhända det kunna bortdemonstreras dem till glädje,
hvilkas valspråk lyder: »divide <Jf impera*? Eller skulle
det först kunna vakna hos eder, när dödens märke v blifvit
tryckt på edra brödrafolks panna: när- en folkbetvingare
börjar att klättra öfver Kölen, eller tyska lumpor att blåsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
