Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aildenstund Elben hade blifvit den danska riksgränsen.
Visserligen hafve vi dock måst ångra, att Dannevirke blef
nedbrutet: de vendiska och germaniska folkslag, som voro
Danmark underdåniga, förblefvo hvad de voro — andligen
främmande för Danmark, och de sistnämnde började vid1 samma
tidpunkt en strid, hvars följder blefvo, att en del af det
ursprungligen danska landet blef gjort främmande för’det
öf-riga. Men Svenskarne hafva utfört en bedrift, som i
synnerhet förtjenar berömmelse: ett land, som icke mera i
politisk mening tillhör Sverige, tillhör det dock ännu alltid i
andiig-nationell mening. Men är det så med Finn arnes goda
vilja, eller är det sannt, hvad ryktet berättat, nemligen att
dessa, som i politisk mening ej mera äro Svenskar, icke
eller vilja vara det i nationeli? Vilja de verkligen vara
Slaver? Vi Skandinaver äro alltför stolta att tro, att, när
något främmande skulle väljas, och valet vore emellan det
skandinaviska och det slaviska, någon då droge i
betankande att gifva det förra företrädet. Rimligare kan det dock
låta, att Finnarne hvarken vilja vara det ena eller det
andra, utan blott — Finnar. Visserligen är det sannt, att
Finnarne äro ett helt annat folk, och af en helt annan stam,
än Skandinaverne: men att det skall lyckas dem att draga en
nästan utdöd nationalitet fram ur gruset, att dertill skall
gifvas tid nog, det förefaller mig mycket tvifvelsamt.
Dertill behöfves mera än jättesteg och sjumiis-stöflor. Men
icke är det heller i ringaste mån vanärahde att hafva namn
för att vara en eröfring, när det är ett sådant som Finlands;
ty hvad beträffar kamratskapet i handens strid* och dust, så
länge någon sådan egde rum mellan Svenskar och Finnar,
så tillkämpade sig. desse sednare full rätt att stå i .samma
leder som de förre. Så äfven i audans strider. Finland bar
icke mottagit utan att gifva igen; det har redeligen för det
iånta kapitalet erlaggt sina räntor, och det* är just af dessa
räntor, som äfven vi vilje draga någon nytta. Stod det
önska regementet med obeöäckad heder vid sidan af det
småländska och hvarje annat, så stå äfven namnen Snellman
och Runeberg sålunda vid sidan af hvarjo äkta svenskt snille.
Finland kunde alltså lika tryggt som en af oss
inträda i det fosterbrödralag, på ^vilket vi här
räcke-bvar-andra handen. Gör Helsingfors det likfullt icke, så kan
omöjligen orsaken derfcijl vara den, att det ingen nationell
och andlig gemensamhet vill hafva med oss. Det måste då
vara något annat skäl dertill–– Men mitt tal är redan
alltför långt, att jag ännu skulle söka ntleta några djupt
liggande orsaker. Blott det vill jag ännu ^Ilägga, att den
handling, till hvilken vi här inbjude Helsingforsarne, är en
ljusfets handling, hvilken icke begynnes om aftonen, af det
skäl, att den icke, likaväl tål dagsljuset, som den glans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
