Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång hade en af de der Pariserpojkarne
den oförskämdheten att bedja henne stanna ett
ögonblick, han ville rita af hennes näpna ansigte
och länge grämde det Pierre, att hon med ett vac-
kert löje gjorde som han bad. Men desto mer fröj-
dade det honom, när han kom ihåg huru kalit hon
blickade, huru hon rodnade af vrede, när en af dem
fräckt tog henne under den runda hakan och frå-
gade: hvad heter du, Lions ros? Och så grämde
det honom desto mera åter, när han tänkte på, att
då kom han, den der vackre Parisermålaren, herr
Leon, och sade att om någon understode sig att
säga ett ord tili hiekan, som kunde sara och plåga
henne, så skulle denne få att göra med hans värja,
och se det var den andra akten i Pierres tragedi;
ty från den dagen såg han aldrig hennes öga lugnt
och leende, utom då när det hvilade på den vackre
målaren. Från den dagen var herr Leon en flitig
gäst i Pierres hus. Han målade af Pierre och
Marie med ostronkorgen, stugan, spiseln, gamla mor
och svarta Miau, kätten, han pratade och skrat-
tade som sjelfva glädjen, men ju gladare parisaren
blef, desto mera bedröfvad blef den stackars Pierre,
han fann stugan odräglig, verlden svart och lifvet
tungt.
En timma tidigare gick han ut ock en timma
senare kom han hem, men ändå var hans korg
mindre full än förr.
En vacker dag säger Pierre åt Leon: koni med
ut på fiske, vi fara icke långt, tili sandbankarne
41
DEN GAMLE MÅLAEEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
