Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blodöverföring
Av prakt. läkaren E. D. Schött,
Stockholm
Kan vem som helst till nytta ge sitt blod åt en
medmänniska, vars blodcirkulation är i behov
av mera blod? Nej! Givarens blod måste vara
av god beskaffenhet, ej innehålla
sjukdomsalstrande bakterier t. ex. från en uppseglande
halsfluss eller spirochætæ från en dold syfilitisk
smitta eller andra smittämnen eller dåliga
blodkroppar o. s. v. Man måste alltså känna givaren,
som lämnar sitt blod. Kan man med kort
mellanrum upprepade gånger ge sitt blod? Nej. Allt
för ofta utförd blodavtappning kan leda till skada
för givaren. Att ge sitt blod är ett
barmhärtighetsverk, som uppskattas alltför litet. Det ligger
närmast till att en anhörig ger sitt blod, om det
passar för mottagaren. Jag har sett modern ge
blodet till sitt sjuka barn. Jag har sett
fästmannen med sitt blod söka rädda livet på sin sjuka
fästmö. Jag har sett söner och döttrar den ene
efter den andre med sitt blod förlänga livet på
den hopplöst sjuke fadern o. s. v. Men det är
icke nog med att blodet är friskt. Det måste
även vara så beskaffat, att, när det blandas med
den sjuke mottagarens blod, blodkropparna
fortfarande ligga fritt rörliga i förhållande till
varandra. De få icke ha sammanbakats i större
eller mindre klumpar. För att skydda sig för detta
tar man till hjälp Landsteiners upptäckt, att
människorna kunna sorteras i fyra grupper efter
blodkroppars och seras förhållande till varandra.
Numera har man kommit överens om att kalla dessa
grupper O, A, B och AB. Jag skall ej här
närmare ingå på beskrivningen av grupperna men
vill endast påminna om att grupp O, som av
kirurgerna felaktigt kallats »universalgivare», har
i sitt blodserum ämnen, som, om de äro av
tillräcklig styrka, sammanbaka alla de andra
blodgruppernas blodkroppar till klumpar. Genom
granskning av dödsfall, då grupp O-blod
insprutats på en person som har A-blod, har jag och
andra funnit att O-gruppens blodserum kan, även
då det blivit spätt med en vätskemängd, som
är 2,000 gånger så stor som den ursprungliga
blodserummängden, ännu förmå att sammanbaka
A-blodkropparna. D. v. s. genom att i ett dylikt
fall överföra t. ex. 200 kbcm. O-blod till en
person, som har A-blod, dödar man honom. Man
vet även att en person, som t. ex. har perniciös
anæmi, har sämre blodkroppar än en frisk
individ. Man gör därför då tid medgiver ett s. k.
resistensförsök å givare och mottagare för att se,
vad blodkropparna tåla, innan de ta skada och
övergå i hämolys, d. v. s. blodprovets serum
blir rödaktigt missfärgat av sönderfallande
blodkroppar. Som regel kan man säga att
serologiskt sett skola givare och mottagare tillhöra
samma blodgrupp. Att med statistik bevisa
motsatsen går om man använder felbedömt material.
Man kan nämligen genom blödöverföring döda en
människa. Jag har haft sådana fall till
vetenskaplig utredning. Blodöverföringsingreppet blir
ofta svårt att bedöma efteråt, ty på grund av den
stora brådskan bli vanligen anteckningarna
mycket ofullständiga. Man blir beklämd, när man
finner, att i en familj t. ex. modern, som man
sökt nutriera genom blodöverföring, går bort
på grund av denna. Man vet en del om
blodgrupperingen, och vad man vet bör komma till
användning. Det är troligt, att det finnes
frågor, som icke äro utredda. Vid
blodöverföringsförsök på hästar med citratblod har jag t. ex.
funnit, att den citratmängd, som användes vid
blodöverföring på människor, för hästblodet är
för ringa, så att man erhåller partiell koagulering
av transfusionsblodet och chock för hästen. Man
måste alltså tänka på att blodet, innan det
överförts, undergått förändringar och blivit giftigt.
Vid upprepad blodöverföring blir problemet ännu
mer invecklat. Man vet ej, om nya antikroppar
bildas och kunna skada. I Kiel hos Beck såg
jag ett fall, som fått mer än 80 överföringar på
den tid, då leverterapien ännu icke kommit till
användning vid perniciös anæmi. Den med blod
behandlade patienten kunde trots sin sjukdom
under flera år sköta sin anställning. Med
framdissikèring av venerna på den sjuka hade det
varit omöjligt att ge så många transfusioner.
Becks apparat och en fin nål instucken i venen
möjliggjorde detta. Tas blod av en givare
medelst en fin nål i armvecket, kan han genast
bruka sin arm. Har man framdissikerat venen,
dröjer det flera dagar, innan armen blir fullt
brukbar och efter flera dissektioner finnes det snart
ingen användbar ven kvar. På vissa kliniker i
utlandet gav man givaren under en vecka
lyxmåltider som betalning. På andra fingo de
penningar. En människa har cirka 5 liter blod. Tänk
på att 500 kbcm. blod anses värt 25 kr. Värdet
ligger i att en person offrar sitt blod för en
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
