Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nr 3
SUNDSVALLS TIDNING Lördag 7 Januari
1888
toppar, men på ett ställe, jus öfver kittelns
innersta krön, satt där grensle på åsen en
underlig figur, som gaf taflan dess mest
markerade drag. Den påminde om ett gam-
-malt till hälften förfallet hörntorn på en
medeltidsborg. där den likasom hängde ut
öfver bråddjupet. Den rakade svart och
brant upp i vädret med sin taggiga hjässa.
Den klöf de förbiseglande molnen med sin
hvassa kant och tog ingen notis om stor-
stormen, som tjöt och rasade kring dess mörka
hålor. Det var Sylfjällets hufvudtopp».
Det är en allmän åsigt - åtminstone
finnes den hos befolkningen i närheten -
att sylfjällets högsta topp skulle vara obe-
stiglig. Hr L. A., som nu uppnådde denna
topp och därvid fann, »huru lätt bestignin-
gen i själfa verket är», kan knappast tro
»Huru därmed än förhåller sig, säkert
är att Syltopparne, tagna från rätt sida
och i vackert väder, icke är något synner-
ligen svårtillgängligt fjäll. Blir man under
bestigningen trött och till följd deraf oför-
sigtig, kan man visserligen lätt nog riskera
ett brott, ett krossår eller en fotvrick-
ning. Men faran däraf är mindre bergets
fel än den härrör från det långa afståndet
till bebodda trakter».
Bestigning af själfva hufvudtoppen skil-
dras lifligt:
»Nu syntes hufvudtoppen i all sin glans.
Någon tvekan om vägen dit gafs icke. En
hvass egg af Sylarnes vanliga cert låg spänd
som en vindbro mellan de båda topparne.
Vägen öfver denna brygga var den enda
möjliga. Vi återtogo alltså vår klättring,
först utför första toppen och sa en stund i
horisontal riktning, hela tiden med bråd-
djup På ömse sidor Slutligen anlände vi
till foten af toppkäglan. Denna såg onek-
ligen ganska besvärlig ut, men vi grepo
genast verket an. Stenarne på marken växte
till klippblock, mellan hvilka man stundom
fick lyfta sig upp på armarne. Det gick
med små steg men gick dock uppåt.
Småningom märkte vi till vår glädje att
klippväggen blef något mindre brant Vi
ökade omedvetet farten, längtande till det
nära hägrande målet. Endast några få steg
kvar, och vi hade uppfylt vår mission. An-
fallet hade lyckats. Fästningen var tagen.
Från Svlarnes topp kunde vi se oss om-
kring ut i rymden, ut öfver det gigantiska
landskapet under våra fötter. Vi kunde
med tillfredsställelse nicka öfver till våra
gamla vänner Åreskutan, Snasahögarne,
Bunnerviksfjällen, Helagsstöten Öifjället,
Blåhammaren, Fongfjället, Glucken, Käla-
högen och hvad de allt heta dessa gamla
snösprängda jättar, som stå där uppstälda
till ringdans kring sin gamle pikprydde höf-
ding. Vi kunde skåda ut öfver det kaoti-
ska virrvarr af sjöar och tjärnar, som lågo
där likt vattendroppar utstänkta öfver fjäll-
slätternas entonigt bruna matta, och med.
häpnad blicka ned i de svarta svalg, som
öppnade sig mellan de omgifvande klipp-
ryggarnes hvassa eggar. Det var någonting
i samma stil som i den norska fjällvisan:
»Dit Auga flyg yver Nut og Tind,
Det er, som flyg det i himlen in».
Hr L. A. afslutar sin skildring med föl-
jande generela omdöme:
»Fjället är emellertid så intressant och
ger så stor valuta för besökaren, att jag är
förvissad därom att det skall, när det blir
mera kändt,. inom turistverlden bli en större
favorit än Åreskutan eller Oviksfjällen, och
att mången, som nu knogar sig uppför de
öfriga bekvämare Jämtlandsbergen, skulle,
om han kände rätta förhållandet, mycket
föredraga de betydligt lifligare intryck man
erfar och den vida innerligare tillfredsstäl-
lelse, som kommer en till del, när man —
bestigit Syltopparne».
Jag skulle helsa från frun och fråga, om frun
ville göra henne den äran att dricka kaffe hos
henne i eftermiddag.
Frun: Komma många dit?
— Här har jag listan.
— Men der stå ju omkring trettio personer.
— Frun: Ja, kan tro, att vi inte heller tyckte om
den långa listan. Men frun trodde att dä va be-
kant, att barnen hade messling, å att inte så många
skulle komma.
Rättegångs- och Polissaker.
Vildsint äkta man. Snickeriarbetaren
Carl Ferdinand Johansson, i Stockholm,
häktades tredjedag jul på aftonen, emedan
han samma dag misshandlat sin hustru Wil-
helmina Chr. Lindpvist. Innan denna miss-
handel egde ram, företog sig Johansson att
med ett ris piska sitt eget blott 11 måna-
der gamla barn i ansigtet och på kroppen
och fattade det därpå i ena armen och svin-
gade omkring det skrikande barnet i luften.
Då hustrun förebrådde honom hans beteen-
de, fattade han henne i håret och släpade
henne kring golfvet, framtog en knif, fattade
henne i etrupen och hotade att skåra hal-
sen af henne. Tillskyndande personer lyc-
kades slutligen befria hustrun ur den be-
rusade mannens händer, hvarefter polis till-
kallades och förde Johansson till vaktkon-
toret. Vid sedermera hållet förhör nekade
Johansson till allt och påstod att hustrun
föret anfallit honom samt att hon vore den
elakaste och mest grälsjuka kvinna han
kände. Vitnen intygade emellertid mot-
satsen, och då Johansson på 6 månaders
tid ej på minsta sätt bidragit till sin hustrus
och sina två småbarns uppehälle samt dess-
utom gjort sig känd såsom en ytterligt våld-
sam slagskämpe, dömdes han i går af polis-
kammaren såsom försvarslös till 6 månaders
tvångsarbete.
Johansson, som är född 1852 i Klara för-
samling fick för några år sedan ett arf på
10,000 kr. och har förut varit biljardegare.
Hans vildsinta sinnelag och hans våldsam-
het gjorde honom till en skräck för hela
publiken på Hötorget, där han bland annat
1883 misshandlade en person så att dennes
ena ben afbröts, hvarför han af rådhusrät-
ten dömdes till 2 månaders fängelse. Han
har mångfaldiga gånger af polisdomstolen
dömts för våld mot person, för missfirmelse
af polisman, för uppsåtlig misshandel och
för fylleri, men torde nu hafva blifvit oskad-
liggjord. St. Dagbl.
Vexelfordran. Enär landtbrukaren Fr.
Th. Palm, som aksepterat en å honom af
godeegaren A. Elieson å Anghammar dra-
gen vexel å 10,000 kr. att betalas den 22
april 1876, föst den 10 Juni 1885 blifvit
kfäfd för samma vexel, yrkade han vid
Mellan-Sysslets tingslags häradsrätt, att
Eliesons fordringsrätt måtte underkännas.
Häradsrätten tillerkände, men Svea hofrätt
nekade Elieson fordringsrätt för vexeln.
V. L.
F. kassadirektören H. A. Nyström har
förklarats sig missnöjd med rådhusrättens i
Stockholm utslag af den 19 desember, hvar-
igenom han dömdes till 2 1/2 års straffarbe-
te och 4 års vanfräjd, samt inom besvärs-
tidens utgång i Svea hofrätt öfverklagat
domen.
- Protektionisterna hafva gått miste om sin på-
räknade ståtliga svartrock, erkebiskopen, men fått
behålla sin tarfligare Wittrock, professorn, an-
märkte en witzare.
Meddelanden fr. allmänheten.
Hr Redaktör!
Anhålles ödmjukast om plats i Eder ärade
tidning för nedanstående tacksägelse:
Undertecknade som i fyra åra tid, af
grosshandl. F. Bünsow på Merlo fått emot-
taga till julen, den ena 10 kr. och den an-
dra 5 kr. om året, och få vi på det hjärt-
ligaste hembära vårt tack till den ädle gif-
varen.
Timrå och Wifsta den 2 jan. 1888.
Marta Sofia Westberg, Anna Jacobson.
En liten dansös står i ett hörn och gråter bit-
tert. (Det är i Frankrike naturligtvis.) En af
hennes äldre kamrater frågar deltagande om orsa-
ken till hennes tårar.
- Ack tänk dig, min vän, hvilken olycka, blir
svaret, min minister måste taga afsked.
— Ja, ser du; hvad har jag alltid sagt dig? In-
låt dig aldrig med dylikt folk! Riksdagsmän kan
så vara, men ministrar! De förlora alltid sina
platser.
Strödda underrättelser.
»Kinas sorg" är den benämning, som
en kinesisk kejsare tilldelat Gula floden
eller Hoang Ho, på grund af de många
sorgliga katastrofer dess öfversvämningar
förorsakat. Under större delen af sitt lopp
rusar floden hastigt utför en tämligen lu-
tande bädd och för därvid med sig ofant-
liga massor af den gula gyttja, efter hvil-
ken den fått sitt namn. Omkring 25 sven-
ska mil från mynningen flyter den in på
en stor slätt, som i söder sträcker sig till
Jangtsekiangs stränder och helt och hållet
bildats af de ämnen, som de båda stora
floderna medfört. Denna slätt är en af de
fruktbaraste trakter i verlden och skänker
näring åt en ytterst talrik befolkning. Flo-
erna hållas inom sina bräddar af stora
dammar, liknande dem, som förekomma på
stränderna af flere ungerska floder eller de
nedre stränderna af Po.
Hoang Ho anses relativt medföra tre
gånger så mycket gyttja som någon annan
flod i verlden. Större delen däraf afsätter
sig i dess egen bädd, hvilket nödvändiggör
en motsvarande successiv höjning af dess
bankar; också befinner sig på många stäl-
len flodens botten lika högt som de kring-
liggande fälten. Men om vattnet på något
ställe finner sin väg öfver bankarna, sker
snart ett genombrott, och den oerhörda vat-
tenmassan öfversvämmar de kringliggande
fälten, förstörande allt i sin väg.
Detta är hvad som hände under sistlidne
september månad, då icke mindre än 30,000
människor drunknade och tio städer för-
stördes, enligt hvad ett af oss återgifvet
meddelande från en amerihansk missionär
uppgifver. Den »gula jord», som Hoang
Ho för med sig, är på grund af sin bör-
dighet en af Kinas största rikedomar, men
just den är också orsaken till dylika fruk-
tansvärda katastrofer, hvilka förskaffat flo-
den ofvan anförda gripande benämning.
En blind som kan se. I Chicago lef-
ver en norrman, Henry Hendrickson, om
hvars märkliga förmåga att genom inre för-
nimmelse ersätta det felande synsinnet; the
Herald berättar följande:
H. H., 43 år gammal, blef blind vid sex
månaders ålder. Han är uppfostrad vid
blindinstitutet i Janesville och har utgifvit
en bok »Out of the Darkness» till förkla-
ring af den märkliga förmåga hvarmed han
blifvit begåfvad. Han har god uppfostran
och en lysande konversationstalang; då han
bär glasögon kan man omöjligen tro sig ha
att göra med en blind. Under de senaste
30 åren har han sällan begagnat ledsagare
utom vid stor brådska eller på fullkomligt
obekanta områden. Många, som sett med
hvilken förvånande säkerhet han rör sig,
hafva betviflat hans blindhet; men de strän-
gaste prof hafva till fullo ådagalagt dess till-
varo. Ett sådant var t. ex. att en tjock duk
lades öfver hans hufvud, nedhängande åt
alla sidor tili bröstet, och alldeles omöjlig
att genomskåda; en vanlig promenadkäpp;
höljs därpå i olika ställningar framför, öfver
och bakom honom, och han angaf utan dröjs-
mål eller misstag dess läge med fullkomlig
noggrannhet. Han säger själf: »Naturligt-
vis kan jag icke se den; men jag har en
förnimmelse. Jag kan ej förklara det, men
jag är aldrig i fullkomligt mörker. Det är
detsamma midt på dagen och midt i natten.
Det är alltid liksom ett ljust skimmer om-
kring mig.» — »Jag har aldrig i mitt lif på
vanligt sätt sett någonting, ej ens den sva-
gaste skymt af en sak, och det är icke hel-
ler på det viset som jag nu ser. Men —
för mig in i ett främmande rum, där jag
aldrig förr har varit, hvarom jag aldrig hört
talas, och jag skall t. o. m. i mörker kunna
säga dess form och dimensioner. Jag rör
icke vid väggarne ej häller vid något an-
nat i rummet, men jag erfar genom någon
egendomlig förnimmelselag intrycket af rum-
mets form och storlek». Ett annat märkligt
prof på mannens förmåga att se utan ögon
är, att om någon framför honom tecknar
bokstäfver i luften, läser han dem utan fel.
Han är en mycket god skridskogångare,
och kan, ilande fram öfver isen, se hvarje
grop, hvarje spricka huru fin den än må
vara. »Ju fortare det går, desto bättre ser
jag, förstås, jag menar ej att jag ser med
ögonen; men jag förnimmer. Detta är ljus
för mig, och jag märker allting.»
e. St. D:
Guldberget i Arizona. Doktor Dodel
från San Francisco berättar i en München-
tidning följande om guldfynden i Arizona.
Underrättelser från Arizonas hufvudstad
Prescott omtala alldeles ofantliga fynd af
guld på stränderna af bergsfloden Hassa-
zampa. Lagret tyckes vara det från hvil-
ket guldsanden blifvit förd med vattnet se-
dan mer än 20 år tillbaka. Den nyupptäckta
ådran ligger i en vid floden belägen kulle
på en höjd af 200 fot öfver dalen, den är
nära 17 tum bred, går från norr till söder
och har, så vidt man hittills kunnat under-
söka den, en längd af omkring 7,000 fot.
Första upptäckten gjordes på sidan af kul-
len, där man på 10 fots djup påträffade en
del af lagret så godt som bestående af idel
guld, Då man slog sönder delar af mal-
men, blefvo stycken af den samma hän-
gande vid hvarandra till följd af guldet i
dem, och det var ej ovanligt att man på
en liten stund genom att stöta malm i en
7 tums mortel kunde få rent guld till nära
400 kronors värde. Den till Tapeka af-
sända telegrafiska berättelsen om fyndet
uppger medelhalten af guldkvartsen till den
oerhörda summan af 360,000 kr. pr 20
sentner. Om den rikedom detta represen-
terar kan man göra sig ett ungefärligt be-
grepp, då man får veta, att i Kaliforniens
guldgrufvor anses ett guldvärde af 270 kr.
per 20 sentner kvarta vara alldeles utom-
ordentligt rikt och att man där anser sig
ganska belåten om man med de nya, för-
bättrade metoderna kan få för 50 kr. guld
på 20 sentner kvarts.
Arizonas hufvudsakliga rikedom består i
dess metaller, i hvilket hänseende det ej
skall stå tillbaka för Kalifornien. Man fin-
ner där i stor mängd koppar, bly, järn och
i synnerhet guld och silfver. Grufdriften
är dock här föga utvecklad, och på många
ställen herskar vattenbrist, så att stora sum-
mor måste betalas för vatten, hvilket är ett
hufvudvilkor för grufdriften. Järnvägar och
förbättrade metoder ha emellertid nu börjat
underlätta denna. Genom apache-indianer-
nas underkufvande genom den energiske
general Miles har landet blifvit säkert, och
det ser verkligen ut, som om man nu skulle
kunna lyfta den jätteskatt, som redan Alex-
ander von Huraboldt förutsade skola hvila
i Arizonas jord.
Norsk-amerikanernas besök i hemlan-
det. En norsk-amerikansk tidning skrifver
med anledning af de på julbesök hemvän-
dande skandinaverna, att ingen kan göra
sig en föreställning om det stora antal norr-
män, som hvarje vinter göra den långa be-
svärliga resan öfver Atlanten, och än min-
dre betänka de flesta, att detta är en hel
invasionsarmé, som går ut på eröfring. Hvar-
je besökande gäst är på samma gång en
emigrantagent för sin krets, och äfven om
en hvar vid återresan på våren blott har
lyckats värfva ett hälft dussin, blir to-
talsumman flera tusen bortresande. Anta-
let af dem som äro på besök i Sverge, Dan-
mark och Norge kan ej skrifvas med min-
dre än fyra siffror, och snart kanske behöf-
ves det en femte. Blott ett fåtal resa hem
för att dö. De flesta gästerna hade vid af-
resan ej blott medel att betala biljett fram
och åter, utan disponerande därtill vanligen
öfver 2 à 300 doll.
Militärandan dör ut. De i Belgien bo-
satte fransmän, som undandragit sig fullgö-
randet af sin värnpligt eller ha deserterat
från armén, ha till Frankrikes nya presi-
dent inlemnat en ansökan om amnesti. Den
komité de för ändamålet tillsatt upplyser
därom, att 47,000 fransmän undandragit sig
militärlifvets obehag genom att fly till Bel-
gien.
Stor järnvägsolycka. Vid Avila i Spa-
nien inträffade den 29 desember en tåg-
sammanstötning, vid hvilken 20 personer
dödades och 38 svårt skadades.
Ett storartadt ingenjörsarbete har nu
efter sex års ansträngningar nått sin full-
bordan i Indien, nämligen järnvägsbron öf-
ver Gangesfloden vid Benares, hvilken bro
förenar den södra änden af Rohilkundjärn-
vägen med östra Indiens bana. Ganges
strömfåra har här en bredd af 3,000 fot och
ett djup under regntiden af från 37 till 92
fot, hvilket ger en föreställning om de svå-
righeter ingeniörkonsten haft att besegra.
Bron går öfver på 16 hvalf bågar, af hvilka
7 ha en längd af 356 fot och 9 af 114 fot
hvardera, utgörande tillsamman en längd af
3,518 fot. Kostnaderna ha utgjort omkring
15 millioner kronor, hvilket anses mycket
lågt för ett i Indien utfördt arbete af denna
svåra invecklade beskaffenhet. Invigningen
förrättades den 16 desember under stora
högtidligheter af vicekonungen lord Duffe-
rin, efter hvilken bron äfven erhållit sitt
namn.
Potates till Nordamerika. Potates och
kål införas nu i mängd från Europa till
Förenta staterna och sändas till största de-
len åt Vestern, där dessa skördar slagit fel
i anledning af den långvariga torkan, säger
en amerikansk tidning. Största delen af
potatesen kommer från Skottland, kålen
från Holland och Tyskland. Tullen på po-
tates uppgår till 15 cents pr bushel (2 kr.
50 öre pr tunna) och på kålhufvud till 10
prosent af värdet, hvilka belopp konsumen-
terna nu få betala utöfver hvad potates och
kål eljest skulle ha kostat under ett miss-
växtår.
Från utlandet.
Storbrittanien. Gladstone ingick i tors-
dags i sitt 79:e år, och de liberala engel-
ska tidningarna innehålla med anledning
däraf öfversigter af hans långa och glän-
sande statsmannabana. Själf befann han sig
den dagen, ej som vanligt i sitt hem på
Hawarden, utan i Paris, stadd på resa till
Italien. I fredags mottogs han af presiden-
ten Carnot, och redan förut hade han själf
mottagit representanter för Parispressen.
Till en af dem, en af den orleanistiska So-
leils redaktörer, upprepade han sin gamla
förklaring, att han ej tänkte draga sig till-
baka från politiken förr än den irländska
frågan blifvit löst. På referentens fråga om
han trodde på ett krig, svarade Gladstone:
icke i vinter, men våren är snart i antå-
gande. Det vore omöjligt att i en sådan
fråga yttra sig med någon bestämdhet, att
diplomatien skulle undvika ett europeiskt
krig, hvilket i synnerhet för Frankrike skulle
bli fruktansvärdt. Hvad Englands hållning
till ett eventuelt krig skulle bli, hoppades
han att den skulle bli en klokt afvaktande,
ehuruväl England på senaste tiden ej all-
tid varit klokt. England måste hålla sig
helt och hållet passivt till den fruktansvärda
kampen och endast tänka på skyddet af
sina egna intressen. Att lord Rondolph
Churchill haft någon särskild mission till
Petersburg, trodde han ej.
Innan Gladstone lemnade engelsk botten,
var, han i Dover föremål för en dubbel de-
monstration. På vägen till stadshuset, där
en stor deputation från Kents liberala för-
eningar skulle till honom öfverlemna en
adress, blef han öfverfallen med skymford
och snöbollar af en skara vilda sällar och
gatpojkar, samma slags hjälptrupper som
tories mer än en gång förut hetsat mot den
store statsmannen. I sitt tal på stadshuset,
där han mottogs med de lifligaste hyllnin-
gar uttalade han sig förtröstansfullt om den
irländska sakens seger. »Lord Salisbury»,
slutade han, »uppmanar irländarne att upp-
gifva allt hoppj jag ber dem vara vid godt
mod och ej förtvifla».
— Lord Salisburys regering har till ny-
året skänkt engelsmännen ännu en öfver-
raskning. Enligt ett officiöst meddelande
till Reuters byrå ämnar hon nämligen vid
nästa parlamentssessions början framlägga
ett förslag till kommunalreform för England,
Skottland och Wales. Reformen går ut dels
på Införande af kommunalråd äfven på lands-
bygden, dels på inrättande af grefskapsmö-
ten, motsvarande våra landsting och med
deras befogenhet. Irland skall åtminstoue
tills vidare vara uteslutet från reformens
fördelar.
Nordamerika. I korrespondenser från
Amerika klagas bittert öfver den obehag-
liga ställning, hvari tyskarne i Amerika på
senare tiden kommit genom de tyska sosia-
listiska och anarkistiska agitatorernas verk-
samhet i Förenta staterna och genom de af-
slöjanden som anarkistprosessen i Chicago
gifvit. »Schwäbischer Mercur» innehöll till
exempel nyligen en korrespondens från Phi-
ladelphia, hvari det bland annat heter: »Ame-
rikanerna betrakta för närvarande hvarje
tysk, som de icke noga känna, med miss-
tro. De äro böjda att antaga honom för
en half eller hel anarkist eller för en per-
son, som sympatiserar med de brottsliga
människor, som vilja förstöra allt och spränga
allt i luften med dynamit. Tyskarne, hvilka
eljes alltid söktes som driftiga arbetare,
hafva nu svårt att finna sysselsättning. Man
är specielt misstänksam mot de nyinvan-
drade. Man kan ej förtänka amerikanerna
att de ej vilja gifva tyskarne sysselsättning,
då de icke veta om dessa hysa anarkistiska
åsigtpr eller icke. Så långt hafva dessa in-
vandrande fredsstörare bragt det, att deras
fredliga landsmän hafva svårt att förvärfva
sitt bröd. Ja, man börjar till och med att
visa fiendtlighet mot det tyska språket, hvil-
ket visade sig vid det sista stora valet i S:t
Louis, där befolkningens majoritet röstade
för att undervisningen i tyska språket skulle
afskaffas i de offentliga skolorna.»
Under husbehofsbränningens tid.
Ur Gustaf Thorsanders: »I gårdar och byar».
Bonden Carl Jansson i Gunnilssorp i Sköfde-
trakten hade budat till körehjälp. Han skalle om-
bygga ladugårdshusen nästa sommar och nu ville
han passa på, medan det goda slädföret varade, ty
man var i slutet af februari och snart hade man
att vänta »dagmejan» och se’n var det ej godt att
köra med de stora skogslassen den half mils långa
vägen till skogsskiftet Skatterna voro nu betalta,
tröskningen gjord och sålunda hade äfven hans
grannar och vänner godt om tid.
Ej mindre än 18 stycken af dessa hade han an-
modat att deltaga i körhjälpen och samtlige in-
funno sig fram på förmiddagen å Gunnilstorp, fingo
traktering och gåfvo sig sedan i väg, följda af går-
dens eget folk.
En af bönderna, känd som skicklig jägare, med-
hade sin bössa. Detta gaf en och annan i laget
anledning att skämta med mannen, ty detta till-
fälle gaf väl ingen anledning till jagt, men jägaren
skämtade tillbaka och menade, »att den skrattar
bäst som skrattar sist». Han visste, att det varit
godt om vargar bort i den skogen och man kunde
ej veta, om de ei gingo och »hoverade» sig der
denna dag lika väl som andra dagar.
Det var nämligen något öfver 50 år sedan denna
storartade, genom sina följder ännu i folkminnet
lefvande körhjälp egde rum, och på den tiden var
godt om »gråben» litet hvarstädes inom Vestergöt-
lands bygder.
Vid ankomsten till skogen bad jagaren några af
grannarne, att de äfven skalle pålassa hans kälk-
par, medan han längs en skogsstig smög sig framåt
En halftimme eller så kunde han nog ha på sig,
medan man omskötte pålassningen och tog sina
modiga färdknäppar af färsk finkel ur Carl Jans-
sons medhafda kutting.
Ingen fans, som trodde annat, än att skytten
gick förgäfves, och man blef därför full af förvå-
ning, när ett skott dånade genom skogen.
»I sa få se, att han knäppte en», menade en
bonde.
»Å han sköt la en harepalt eller ena skrika»,
menade andra.
Om en stund blef jägaren synlig. Svettig och
varm kom han dragande med en varg efter sig.
Bönderna ville knappast tro sina ögon och tycktes
ej vara säkra på saken, förr än de varit framme
och nupit i den raggiga pelsen.
Den lyckliga fångsten gaf naturligtvis orsak till
en ny färdknäpp ötver glatta laget, och den säkre
skytten fick naturligtvis två.
Härefter begaf man sig gladeligen på hemvägen
med den döde vargen bunden på det sista kälkpa-
ret, en försigtighet väl behöflig, ty hästar äro nu
en gång för alla så beskaffade, att de ej tåla väder
af vargar, antingen de äro döda eller lefvande.
Efter hemkomsten vankades ånyo traktering med
kaffe och halfvor, och se’n gaf man sig ånyo i väg.
I skogen tog man sig ytterligare en och två och un-
der hemvägen hölls en hastig rast, hvarunder ännu
en perla togs under fröjd och gamman.
Vid hemkomsten andra gången hade skymningen
inträdt. Sedan alla hästar, så godt sig göra lät,
blifvit inhysta, vattnade och fodrade, samlades kor-
laget inne i dagligstugan, där ett rikligt bord var
dukadt. Värden placerade gästerna efter rang och
värdighet. Flere voro redan något »mosiga» af all
den förutgångna rikliga trakteringen, ingen var
fullt nykter. Det var tidens sed att supa så myc-
ket som bjöds, och vid tillfallen som detta ansågs
det vara för värden en ren skam att ej traktera
lika rundligt, som å andra ställen. Och detta be-
höfde man ingalunda befara här, ty värden själf
var känd för att gerna ta sitt glas, och det gjorde
för resten sa godt som alla på den tiden. Den
kära nationaldrycken tillverkades ju nästan i hvarje
gård och kostade ej mycket per kanna dem, som
köpte.
Körhjälpskalaset vid Gunnilstorp var öfverdådigt.
Det begynte enligt gammal sed med bordsbön och
en salm som socknens klockare upptog med skräl-
lande stämma. Alla de af alkoholen upphettade
bönderna sjöngo med, med anda och lif, lika an-
däktigt som om de varit i Guds hus. Härefter
kommo rätterna, salt och färskt kött med bruna
bönor och potatis, fisk och stek m. m. På hvarje
rätt söps det både en och två. Mot slutet blef bac-
chanalen tämligen vild, hvilket dock ej hindrade,
att alla i en hast blefvo mycket andäktiga, när
klockaren efter måltidens slut afslöt densamma med
en bön, hvarpå man ånyo drog till med en salm-
vers, men huru den sjöngs, det går utom någons
förmåga att beskrifva.
Flere af gästerna reste sig med möda från bor-
det. Alla kommo dock derifrån förutom en, gamle
Jonas i Bångården. Han satt kvar i sitt soffhörn.
»Han ä la somnater» sade grannarne. »Late’n
sofva e’ stun’, sina super han lika bra — vi känna
la’ Jonas vi».
Efter att ha inmundigat den oundvikliga färd-
knäppen, kommo bönderna under buller och bång
ut på gården och skulle nu ha tag i sina hästar,
ty nu var kalaset slut. Efter en gruflig oreda voro
dock samtlige slutligen i ordning. Under skrål och
oväsen bar det åstad med alla, förutom förutnämde
Jonas. Alla reste åt samma håll utom vargdöda-
ren, hvilkens hem låg åt motsatt riktning.
När det ändtligen blifvit tyst å gården, begynte
värden på stallet så redigt han förmådde att råd-
göra med sin hustru, hvar de lämpligast skulle
göra af Jonas, medan han sof ruset af sig. De
gingo bort till den gamle.
Isär de gemensamt skulle bära in honom i sido-
kammaren funno de honom stel och kall. Snart
nog förstodo de att mannen med lien varit närva-
rande vid det stormiga kalasbordet. Jonas i Bån-
gården var oåterkalleligen död. Ett slaganfall hade
ändat hans lif.
Medan denna sorgliga upptäckt skedde å Gun-
nilstorp, fortsatte de öfriga gästerna under skrål
och hojtande hemvägen. Härunder kom man till
en gård, der man visste, att det just nu brändes
som bäst. Alla reste upp å gården och gingo in.
Egaren själf stod vid bränvinspannan och klarade
spriten.
»Du sa bju’ oss en dram, dä ä’ så kalt, så en
kunne varna», ropade de rusige bönderna, hojtade
och skreko.
»Ja i sa få en, så i sa kannan», sade brännaren
och slog så upp uti stora tumlare varm ren sprit.
De rusige kände ej styrkan. De tyckte, att supen
var god, den rafflade och ref, den kändes ända ned
i stortån. Efter ytterligare supning och bråk be-
gaf man sig å nyo i väg. Nu först ute i kölden
tog ruset ut sin’fulla rätt. Flere af följet som-
nade, andra sutto och höllo sig under dvala fast i
kälkstakarne. Man kom till en gård, der en af
sällskapet var hemma. Mannen var insomnad, men
hästen visste sin väg och gick in på gården. Alla
öfriga hästar följde efter. Man kom ut från går-
den och fick se eländet. Af hela den ankommande
skaran var ingen, som kunde bjuda till att hjälpa
sig själf. Alla voro som halfdöda.
Gårdar funnos i närheten. Till dem sändes ilbud.
Folk blef hastigt samladt, och de rusige buros in
i huset och lades å sängar, soffor eller på golfvet,
Kvinnorna kokade upp mjölk, sökte bända upp de
rusiges tänder och i munnen inhälla af den varma
drycken. Det var ett elände och stönande inne i
den mörka stugan, som vi ej vilja söka skildra.
Märkligt nog kommo sig alla efter den erhållna
alkoholförgiftningen utan svårare olägenhet. Man
var van dervid den tiden.
Vi ha nämt, att den förut omtalte vargdödaren
ej kunde vara med i denna samling. Men han kom
minsann ei därför ostraffad från kalaset, han häller.
När färden från skogen till Gunnilstorp anträd-
des, var, som nämdt, vargen bunden å det sista
kälkparet. Man hade motvind hela vägen och hä-
starne kunde sålunda ej känna lukten af det fiendt-
liga djuret.
Men nu bar så till, att skytten under hemvägen
från kalaset hade medvind, hvilket han i fyllan
och villan ej kom att tänka på, när han på sina
kälkar band fast den döda vargen. Hästen fick
naturligtvis genast väder af djuret, blef från bör-
jan orolig och skrämd och var snart i fullt sken.
Jägaren kastades af, fick till sin olycka tömmen
snärjd om ena benet och släpades med ett långt
stycke. Sanslös blef han af vägfarande funnen i
i en snodrifva den gnistrande kalla vinternatten.
Han var då förfärligt lemlästad och måste ligga
till sängs i flere månader, blef slutligen någorlunda
återstäld, men fick af händelsen svåra olägenheter
för lifvet Han blef bland annat fullkomligt rak i
ryggen, kunde omöjligt kröka sig. För all sin tid
måste han antingen stå eller ligga. Sitte var omöj-
ligt. Man fick sålunda alltid i kyrkan och å all-
männa sammankomster se den ifrige jagtvännen
stående af höra predikningen eller färhandlingarne.
Hvarför unge herr Pjunkelin blef led-
sen vid lifvet.
Hvem känner icke den i alla landsändar
vidt utgrenade slägten Pjunkelin, som städse
är representerad vid alla möjliga brunnar
och bad och som alltid, har svårare kräm-
por, flere resfiltar och större apoteksräk-
ningar än allt annat folk? Hvem minnes
ej särekildt den unga söta hr Pjunkelin,
som föll för egen hand i blomman af sin
ålder? Fur att fritt få utveckla sina stora
anlag hade han af sina ömma föräldrar
alltifrån barndomen fått alla möjliga frihe-
ter, bland dem äfven friheten att välja lef-
nadsbana. Efter sorgfälligt öfvervägande
gjorde han sitt val: han beslöt att bli —
ingenting. För att utfylla lediga stunder
idkade han emellertid som bisyssla att vara
de nya idéernas påpasstige och hängifne
bärare, nämligen när det gälde moderna
kragar och halsdukar, snitten på rockskört
eller vidden af byxben och mera sådant.
Ingen hade så snäfva »onämbara» eller så
stora hattbrätten som han, när modet så
fordrade, liksom ingen snabbare än han
visste när den motsatta öfverdriften blef på
modet. Sin mera negativa hufvuduppgift
fylde han med den framgång, att han vid
myndig ålder visste ingenting, trodde in-
genting och kunde ingenting. Ja, följdrik-
tigt men oförståndigt nog, hade han då äf-
venså handskats med de arfsmedel hans
hulda föräldrar efterlemnat, att han egde
ingenting.
Han hade således nått sitt mål, att vara
så absolut ingenting som det är möjligt i
den relativa tillvaron härnere, men hvilka
lidanden hade det ej kostat honom! Af
hans dagboksanteckningar finner man bland
annat följande bidrag till hans upprörande
pinohistoria.
1. I följd af pappas och mammas oförstånd må-
ste han genomlefva fem glädjetomma år, innan han
omsider på sin sjätte födelsedag fick ge en riktigt
fin barnbal. Tyvärr blef äfven denna dag en sor-
gedag. Han blef kär första gången, friade och —
fick korgen.
2. Punsch fick han ej börja dricka förrän året
derpå, oaktadt det nog varit en lisa för hans unga
krossade hjärta, och tillåtelse att röka gafs honom
ej förr än ett par år innan han kom in i allmänna
läroverket.
3. Genom dessa och dylika lidanden mognade
snart hans pessimistiska verldsåskådning, och hans
nihilistiska lefnadsmål blef honom klart. Han satt
därför alltid »ultare» i de fyra klasser han på åtta
år stretade igenom. I »femte», där man satt efter
bokstafsordning, kom han aldrig upp; ty om i all-
mänhet »tre ting äro vissa», så gäller detta ej i
svenska skollagen som ej medgifver att sitta tre år
i en ettårig klass.
4. Hans behållning från skoltiden utgjordes af
311 baklexor, 47 anmärkningar, 8 klass-stutar och
6 nedflyttningar i strykklass, utom färdighet att
bära binockel och handskar, hvilket senare han
dock lärt sig privat. Det »mothåll» som var hans
lott visar sig äfven däri, att ehuru han hade de
bästa kläderna i hela klassen, fick han ständigt de
sämsta betygen.
5. Hans eleganta yttre kunde ei heller förekom-
ma, att han såsom sin egen herre fortfarande drab-
bades af de grymmaste hjärtesorger. Han var olyck-
ligt kär inalles 3,756 gånger, och på sistone kunde
han skörda en fullflätad »korg» bortåt en gång i
veckan.
6. Denna otur i kärlek medförde ej ens någon
tur i spel. De straffslammar han upplefde voro
1,228, hans »tiomastare» 967 och hans betar på
kung andra i knack 516.
7. Andra sociala motgångar och lidanden ute-
blefvo ej heller. Han dansade omkull ett tjog gån-
ger samt miste paraplyen och fick galoscher bort-
bytta i hundratal. För att skona läsaren må här
ej nämnas antalet af de ohyggliga tillfällen då den
olycklige vid tillställandet af sin lekamliga nöd-
torft, fick rödvinet kallt, champagnen varm eller
sur, graflaxen »åmig» och morkullan seg.
Kan man förundra sig öfver att hr Pjun-
kelin dukade under för allt detta civilisa-
tionens elände? Han lånade sig en revolver
— ytterst elegant arbete — för att med
dess hjälp fullständigt bli hvad han alltid
sträfvat till — ingenting!
På kyrkogården i det illa ansedda nord-
vestra hörnet stod en gammal dödgräfvare
med sin spade och rundade af kullen på en
nyss igenkastad graf. Gubben hade tydli-
gen föga kännedom om den högre civilisa-
tionen och dess lidanden, ty han sade rent
ut när arbetet var slut: »Hade den här fått
ett kok stryk i tid och lärt sig att själf
sträfva för sitt bröd och veta hut för re-
sten, så hade det nog kunnat bli karl af
honom också».
I ett kafé föll härom dagen en kypare i van-
makt. En närvarande läkare bragte honom till
sans, och på hans fråga om anledningen till hans
illamående svarade kyparen med svag stämma:
»En herre, som nyss drack en flaska Vichyvat-
ten gaf mig — 5 öre i drickspenningar!»
Stadsfiskalskontoret
i Sundsvall, beläget i Stadshusets vestra flygel (f.
d. Sparbankens lokal) hålles öppet söcknedagar
från kl. 9 f. m. till 1 e. m., såvida jag ej är hin-
drad af annan tjenstgöring.
(286) C. E. Jansson.
Landsfiskal LUDVIG MEURLING.
Advokat-kontor.
13 B Trädgårdsgatan 13 B. [1994]
- 290 -
Hon såg frågande på honom som om hon
väntat att få en förklaring. Hon var också på
väg att säga henne allt, men hejdade sig och
bytte om samtalsämne.
— Hvad skall ni nu taga er till? frågade han.
Hon ryckte på axlarne som om det vore
henne fullkomligt likgiltigt.
— Förlåt, om jag är närgången, återtog Va-
lentin, men ni ämnar väl aldrig återvända till
er man?
— Aldrig! utbrast hon med afsky.
— Jag skall gerna underratta er, hur det
går med den sjuke.
— Tack, min herre. Låt mig ofta höra af
er. Ack, om jag finge stanna hos André skulle
jag kanske kunna rädda honom.
— Nå, hvar träffas ni?
Vagnen stannade i detsamma vid det angifna
husnumret.
— Jag skall hyra ett rum der i hotellet snedt
emot, svarade hon, men tillade brådskande:
— Så snart ni fått upp honom och skaffat
en annan läkare, kommer ni ju ned och säger
mig, hur hans utlåtande lyder. Jag sitter kvar
bär i vagnen och väntar.
Valentin steg ur, och med den förskräckte
portvaktens hjelp förde han André in i huset.
Första våningens hyresgäster, som sett dem
från sina fönster, kommo ut i förstugan och
följde med uppför trapporna.
— Ingen annan än gamla Magdalena är hem-
ma hos Senechals, sade portvakten. Gubben har
ännu icke kommit tillbaka från banken.
— Vi måste då skicka efter honom, inföll
Valentin.
- 295 -
hafsbaden eller på sina slott i provinserna.
Här syntes nu endast främlingar eller lands-
ortsbor.
Hvad Senechal vidkommer, tog han under
promenaden fram ett bref ur fickan och läste
det ett par gånger.
Skrifrelsen, eom bankens portvakt framlem-
nat, innehöll blott följande rader:
»Herr Senechal!
Jag önskar tala med er i afton efter bank-
tidens slut. Var god kom hem till mig kloc-
kan half åtta. Det gäller er son Emils lycka.
Murad.
Senechal kände sin äldste sons kärlek till
Feridie. Emil hade flera gånger talat med ho-
nom derom, dock utan att yppa, hvilken ohygg-
lig utgång saken kunde få.
Den gamle herrn hade ännu en timme på sig,
och han gick makligt fram och tillbaka, med
händerna på ryggen.
Slutligen lades en hand på hans axel.
— Ah, herr Senechal, är ni ute för att skaffa
er aptit? frågade någon muntert.
Gubben vände sig om.
— Nej, se herr Bontempsl utbrast han vänligt.
Våra läsare känna redan mannen såsom ett
af Rouqoins kreatur. Men hur hade Senechal
blifrit bekant med honom? På ett helt en-
kelt sätt.
Någon tid förut hade bankdirektören afskedat
två underordnade tjenstemän, hvilka gjort sig
misstänkta för oredlighet. Bland andra anmälde
sig Bontemps som sökande, och då han hade
ovanligt vackra rekommendationer blef han an-
tagen.
— 294 -
Under hela den tid, Margareta tjenat hos fa-
miljen, hade husbonden aldrig varit ute så länge
och hon blef allt mera orolig. Valentin sökte
visserligen lugna henne, men hon befarade det
värsta.
Till sist tog den gamla tjenarinnan en vagn
och åkte till bankdirektören. Denne kunde ej
lemna henne några upplysningar. Senechal hade
hela eftermiddagen varit på sin post, men hvart
han tagit vägen efter banktidens slut, vieste han
ej. Han hänvisade henne till kassören, som in-
tygade att hennes husbonde varit i arbete till
klockan sex, då han rask och glad eom vanligt,
tagit på sig sin paletå och aflägsntt sig. Men
något vidare visste ej heller han.
Gubben var mycket omtyckt, och ibland hade
ban sällskap med kamraterna på hemvägen.
Hon vände sig till den ene efter den andre.
Det enda, hon slutligen fick veta, var att han
denna afton ej begifvit sig direkt hem, utan
gått i riktning mot de stora boulevarderna.
Låt oss nu uppsöka den försvunne.
Han hade verkligen tagit vägen åt boulevar-
derna och Rue de la Concorde. Härifrån bar
det af till elyseiska fälten.
Julisolen hade brunnit het, och ännu var det
mycket kvalmigt. En mängd menniskor sökte
svalka under träden, men kastanjernas blad
hade vissnat i solbaddet och skänkte ingen
skugga. Man kunde tro sig vara i slutet af
september, så gula och aflöfvade voro träd-
kronorna.
De promenerande rörde sig långsamt framåt.
Af den fina verlden funnos ej många vid denna
tid i Paris. De förnäma och rika vistades vid
- 291 —
— Hur bedröfligt, att inte Andres bror herr
Emil, är i Paris. Man säger, att han skall vara
en mycket skicklig läkare, så ung han är. Ack,
om ni visste, hur de hålla af hvarandra. Om
André dör, så hänger det väl på ett hår, om
inte herr Emil förlorar förståndet. Är det ej
förskräckligt? — Känner ni honom kanske?
Valentin skakade på hufvudet.
De ringde på hos Senechals, och den gamla
tjenarinnan kom och öppnade.
Margareta hade varit bos sitt herrskap i tjugu
års tid. Hon både varit allt för barnen och
betraktade dem som sina egna.
När hon såg André i detta tillstånd, upp-
gaf bon ett skärande skri och slog armarne om-
kring honom. Utan att göra några frågor,
stapplade hon derefter in och började bädda
en säng.
— Och herrn har inte kommit hem ännu!
mumlade hon. Min Gud, hvilken olycka.
Man skickade genast efter en läkare.
Lydia väntade en hel timme under den för-
färligaste ångest.
Ändtligen kom Valentin ned.
— Nå, hvad säger doktorn? stammade hon.
— Alldeles detsamma som den andre. Jag
vågar ej ge er något hopp.
Lydia teg några ögonblick. Slutligen drog
hon en suck och fattade hans hand.
— Jag tackar er, sade hon. Aldrig skall
jag glömma hvad ni gjort för honom. Farväl.
Jag åker nu till hotellet och vill veta allt —
ifven det värsta.
Valentin gick åter opp i våningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
