Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kan Borgsjö fattigvårds
"ej’bekosta honom en ordentlig be-
så inackordera honom i någon fa-
1 »tt hon ej behöfver gå från gårc
under vintern i ofta nog 30 gra
j ofvan beskrifno lätta kostym.
Hemmansegare.
Tacksägelse.
Till Vifsto Varfs bolag!
Förden välvilliga och frikostig w
/m kr- 80m »^åndag?.kom Sjökaptens-
der8
UCM -2 Februari 1888.
S. A. Mattsson.
Ordf, j Sjökaptensförcningens styrelse.
Nykterheten på Fagervik.
plats har begärts för följande
Gentnäle.
\ anledning af den notis som i n:o 19 af
c T iiwänats af »protektionist» från Fa-
-•v riirande det hemliga mötet söiida-
S den 5 februrri som väckt ondt blod
£m »nrotektionist» och hans anhängare, får
srana att det ingalunda var något hemligt
ve det var flott för nykterhetsvänner
Mi for behandling af en fråga som vid två
»men förut diskuterats, men blifvit bordlagd
till ifrågavarande möte af orsak att verkets
di«nonent hr Blomberg skulle inbjudas att
närVara vid frågans behandling.
Frågan var så lydande:
Huru böra vi nykterhetsvänner på bästa
sått här p* platsen motarbeta drycken-
«au fick nu erfara att hr Blomberg var
ch är en varmhjärtad vän till nykterheten.
Till en början stälde han sig visserligen
ODDonent i frågan för att få diskussio-
nen lifig. M°tet ansåg att nykterhetsvän-
ner borde på alla möjliga sätt arbeta för
nykterhet, sedlighet och gudsfruktan här på
-n: både goodtemplare och Hoppets
verka för nykterhetens främjande och drin-
karens väl framstäldes nämligen att man
borde på alla möjliga sätt försöka att hin-
dra del* de rullande ölkrogarna, som in-
finna ek på platsen dagen efter aflönings-
dsgania till 2 k 3 lass och slå upp sitt
Iä</er i närheten och nndtför bolagets ka-
serner och låta dem dricka vid lasset till
hflffer och venster, del» äfven ölbåtar som
sommartiden bruka infinna sig tidt och
ofta vid kaj och brädgård och närgrän
sande stränder att försöka draga största
nvttan af arbetenas förtjänst. När ofvan-
stående diskuterats till punkt, så fordrade
nykterhetavännerna, att det borde vara för-
bjudet att npela kort och dansa om nätterna
och särskildt lördags och söndagsnätter i
bolagets rum, emedan den, som vill hafva
ro om nätterna, blef därigenom störd.
Sedan yttrade disponenten hr Blomberg,
att hans prinsip och vilja var att hafva och
få nyktra arbetare, hvaraf han som arbets-
gifvare drog största nyttan liksom det vore
en heder för platsen. Därpå utsågs en ko-
niité af 6 män, nykterhetsvänner, 3 för så-
gen och 3 för brädgården som hr Blomberg
uttåg qålf. Och fingo dessa till uppgift att
ufrim ölkörare från platsen och ölbåtar så
väl vid kaj som brädgården och bolaget
tillhörande stränder samt tillse att inom
verkets egor fördes ett nyktert och ordent-
ligt Jif. Att ofvanstående är sanning kan in-
tygas af alla närvarande nykterhetsvänner.
Men huru har protektionist fått i sin hjärna
att disponenten Blomberg är någon vän till
dryckenskap och fylleri och att han yttrat att
han värderade en drinkare högre än den som
med hopknutna händer suckade? Detta är
en stor osanning; han yttrade aldrig något
sådant. Jag förstår att protektionist menar
de religiösa som äro äfven en nagel i ögat
på honom. Det kan dock bevisas att hr
Blomberg är en vän till de religiösa, ty med
handling bevisar man hvad man tror och
älskar och hr Blomberg har varit ganska
uppoffrande för de religiösas verksamhet
med bidrag och gåfvor särskildt för söndags-
skolan och dess verksamhet. Han har be-
kostat både vinter- och sommarfester för
barnen med förplägningar både för bar-
nen och deras föräldrar.
Ursäkta hr protektionist, jag frågar hvem
som har ljugit för er och gjort er löjlig
för en hel allmänhet, men kanske att ni är
f uppfinnare till lögnen i eder notis.
säger att de utsedda komiterade varit
distriktets största drinkare men det är en
stor osanning.
Ty dessa 6 ifrågavarande kunna bevisas
från både när och fjärran äro och ha varit
nyktra.
Men eder sprithjärna har äfven vid in-
sändandet af eder notis varit behäftad med
dilenum och ni har tagit en för mycket af
(len svenska nektarn som det synes däraf
att ni varit vill på tiden och hvad den li-
der; ty ni säger att det hemliga mötet var
sondagen den 6 februari; ni har famlat i
Uimman, det var söndagen den 5 februari,
men man kan icke mera fordra af en drin-
kare än sådana där misshugg i vädret. Hr
protektionist synes äfven vara en vän till
{jgnens fader då han själf utsprider lögn.
«J Drotektionist bör sjunga till sist såhär:
srogen till krogen jag bjuder en hvar
som vill hafva sin ondska och lögn i hjär-
Fagervik den 16 febr. 1888.
Frihandlare.
Dä man vet att *r
Jesas var af tysk extrak-
Wgsknekt, som ristadc upp
ei förvånas öfver följande notis:
aP°\«>n I och hans tidehvarf» på-
ftt "den korsikanske inkräktaren»
står nn
hfc
Strödda underrättelser.
vegFarIMres8äU8ka^. Till Gefle-P:n skrif-
fnl « S o.Gefle Smakande person träf-
Z t I Skut8kär och Elfkarleby en äl-
raed ?t\SFS Summa’ dragande en kälke
få Al I miDi ^uraman bad personen att
meni • , ock beviljades. Väl kom-
rprno PP*’ åk(Jonet, frågade hon hur »affä-
fiefcH f l 8ta’n"’ På hvilken fråga hon
jJLj 8!"et’ att det gått bra. Gumman
sup* hvilk^t-nV0? h,°n finSe b->udarPå eD
väl lr l"lbud äfven mottogs. Då den
n-LfS* gumman nu skulle öppna skrinet
XiraD?ta»a den vederkvickande drycken,
éS6 falla m" åkdonet, hvarvid den
HaSii u?Ptäckte att gumman var en för-
ni U f ’ ,och föranledde denne att skynda
rHr. alU "hvad tvSen höno>>’ ämnande
11?Faten kvar På landsvägen. Vid fram-
*st<* till Elfkarlebv öppnades skrinet,
£m befans innehålla - två skarpladdade
revolvrar. *
Atuf «^n§s^ Förre hemmansegaren
jnareas Sifvertsson i Klaxåsen, Rätan, gick
e» 4 dennes till den genom Klaxåsene by
"nnande Hoa elf för att lägga ut en utter-
v8X; hvilket han ock gjorde. Koramen nå-
Nr 23
gra steg från stället där han omsorgsfullt
nedlagt saxen, fiok han se en utter, nom kom
löpande, hvarvid lyckan var så gynsam att
uttern också genast fastnade i saxen.
Ej utrustad med annat vapen An sin skid-
staf, gaf Sifvertsson honom med denne sin
bane. Och befans det vara en präktig hane
med utmärkt vackert skinn, skrifver en med-
delare till Jämtlands Tidning.
Samhällets olycksbarn. Från Rätan
skrifves till Jämtlands tidning: Ett snygt
herrskap äro kan man säga, de s. k. häst-
skojarne o ll it tk ki
SUNDSVALLS TIDNING Torsdag 23 Februari
1888
dant pack besökt Rätans socken. De kunna
stundom vara 2—3 familjer, med tillsam-
mans 12—15 personer, i ett och samma
sällskap, försedda med en eller flera hästar
för hvarje familj, samt flera hundar som
äro gödda som svin.
Däras kvinnor och barn söka genom lock,
pock och lögner förskaffa sig mat, kläder,
hö och för öfrigt allt hvad de kunna upp-
tänka. De menniskor, som äro så barm-
hertiga, att de låna dem hus öfver natten,
få vanligtvis till belöning efter däras afresa
sakna flera effekter af mer eller mindre
värde, som de nappat åt sig.
De lefva ofta sins emellan som hund och
katt. An är det barnen, än föräldrarne,
som äro i lufven på hvarandra.
Blodiga slagsmål kunna ock stundom upp-
stå mellan männen, hvarvid knif och dagg
ofta få tjänstgöra och af hvilka tillhyggen
de vanligen bära flera märken i ansigtet
fråu förra dagar.
Däras damer äro vanligen grant klädda
•ch bära örhängen och flera fingerringar af
guld. Däras utseende bär alltså icke prä-
geln af fattigdom; utan de hafva endast
gjort betleriet och kringflackandet till sitt
yrke, i hviiket de uppfostra sina barn från
ilägte till slägte.
Stilladt berserkaraseri. En person i
. socken var nyligen en afton hos en af
sina grannar på ett litet supgille. Hur det
var, så uppstod gräl och knytnäfskamp,
som tycktes blifva långvarig, alldenstund vår
man var stark och de andra många. Ett
par småpojkar funno då på det rådet att
släpa en halmkärfve ut på gärdet åt na-
bons till, under den öfverenskommelsen att
ien ene skulle springa tillbaka och ropa i
Jörren: »dä ä’ vå’el te erat». Den andre
pojken hade med detsamma fått eld på
fialmkärfven, som nu blossade högt. Vid
ardet eld och en blick ut genom fönstret
sjönk modet, och under ropet »kom å hjälp
mäk å släcka» rusades på dörren, och så
var den bataljen slut.
Olödande kol. En godsherre i Nerikes-
>ygden för sträng uppgift öfver sin sockens
»nöplogfogdar, och därom vore mindre att
läga, om han hölle lika sträng uppsyn öf-
ver sig själf och sina vägar. Härom da-
gen for han in till staden och anmälde då
ios länsmannen en af fogdarne till åtal.
Emellertid fogade ödet så, att godsherren
»å en återresa från staden icke lyckades
comma fram längre än till sitt eget väg-
itycke, och här fick han söka nattkvarter
ios samme person, som han nvss anmält
or försummelse i fråga om väghållningen.
Att sockenborna fått rätt roligt åt denna
liändelse säger sig själft.
Svenska kyrkans kolonialpolitik. Sven-
ska kyrkans missionsstyrelse har beslutit
att för en summa af 1,200 pund Sterling
(nära 22,000 kr.) inköpa halfva egendomen
Appelsbosch i iSatulkolonien, Sydafrika.
Appelsbosch ligger omkring 20 svenska mil från
»scarsberg och Amoibie och har sedan 1886 inne-
hafts på arrende af styrelseu, under hvilken tid
missionär Ljungqvist verkat därstädes. Då egen-
domen nu är inköpt, komma de kaffrer, som önska
ställa sig ocb sina barn under den nämda missio-
närens leduing och undervisning, att erhålla rät-
tighet att såsom torpare mot en faststäld arreude-
afgift uppföra sina gräshjddor å Appelsbosch. Då
egendomen dässutom är på tre sidor omgifven af
en Iokation (d. v. s. ett sådant land, som är ute-
utande upplåtet för de svarta), blir det rikt till-
tllc för missionsarbete för våra missionärer äfven
omuejden, skrifver Svenska kyrkans missions-
idning.
Hvad krigsmakten kostar. Tidningen
»République Francaise» meddelar en upp-
gift på de summor, som Europa utbetalat
för sin beväpning i allmänhet under åren
1856—1884.
Det är för 1856 en totalsumma af 2 mil-
liarder 379,935,859 francs och för 1884
milliarder 579,781,329 francs!
En negerutvandring från några af syd-
staterna i Amerika nästa sommar företagas
;ill Brasilien. Orsaken är det växande miss-
löjet öfver att demokraterna icke vilja till-
åta färgade medborgare att vid valen rö-
sta enligt sin öfvertyelse och att de färga-
jes arbete icke tillräckligt uppskattas och
betalas. Utvandringen för hvilken omfat-
tande förberedelser redan börjat iakttagas,
»kall enligt planen taga sin början från
Missouri.
Arbetsinställnidgarne i Nordamerika
mder 1887 voro enligt Bradstreets Jour-
lal till antalet 884 och 340,000 personer
voro i dem invecklade. Arbetsstängnin-
»arne voro 20 och drabbade 46,000 arbe-
tare. Endast 40 procent af de strejkande
yckades under året genomdrifva sina for-
Iringar.
WrnTftgsröfreri I ny form förekommer
för närvarande i Nebraska, Förenta staterna.
Den, otillräckliga tillförseln af bränsle har
tvingat eljest hederligt folk att uppträda
som vanliga atråtröfvare.
Åtskilliga koltåg på Stillahafsbanan hafva
stoppats af beväpnade män så länge, tills
man hunnit urlasta en tillräcklig kvantitet
kol, för att hindra bygdens befolkning från
att fryaa ihjäl. I detta fall torde det be-
finnas omöjligt att tillämpa brottmålslagen, ty
»nöden har ingen lag», säger Chicagotidnin-
gen Svenska Tribunen.
Nittiofem och en half svenska mil
WL eng.) på sex dagar tillryggalade
gså J Alb f Fil
. L g) p ex dagar tillryggalade
en taflingsgångare, James Albert, från Fila-
delfia, under veckan, som slöt med den 12
februari, på en gångbana i Newyork. Det
är det största »record», som ännu uppnåtts.
Den näst högsta våglängd, som Mttills
tillryggalagts på samma tid, är 6lO3/4 en-
gelska mil. Albert sof under hela tiden
blott i 19 timmar och 21 minuter. Han
var rask och kraftig under hela tåflingen och
kom in med spänstig hållning och snabb
gång. Jämte honom täfladc några andre,
af hvilka den främste tillryggalade 582 eng.
mil. I inträdesafgifter af åskådare afka-
yggde 582 eng.
inträdesafgifter af åskådare afka-
nna täflingsgång 85,000 kr., hvaraf
Albert erhöll 18,000 kronor.
Ett naturfenomen pa sjön. Fredagen
den 10 februari, då ångaren Gonstantin var
på hemresa till Köpenhamn från Newcastle
och befann sig’ungefär 160 kvartmil från
den engelska kusten, började det kl. 4 på
morgonen att blixtra och åska i fjärran,
ehurn termometern visade på 0.
Klockan 6 gick kapten Tenger upp på
kommandobryggan, där vakthafvande styr-
mannen och rorgängaren förut befunno s’ig.
Ehuru åskvädret ingalunda tycktes vara i
fartygets omedelbara närhet, öfverraskades
de plötsligen af en mycket stark, åskliknan-
de knall, och det såg ut som om hela far-
tyget hade befunnit sig i ett haf af röda
lågor. Fenomenet kunde omöjligen jämfö-
ras med en vanlig stark åska. Kaptenen
har i tropikerna varit utsatt för de häfti-
gaste åskväder, under hvilka blixten slagit
ned i fartyget, men han har aldrig iaktta-
git något som liknade denna urladdning,
dels emedan den var så våldsam, dels eme-
dan den yttrade sig som ett öfver hela far-
tyget utbredt intensivt ljus utan att man dock
såg det minsta af en blixtstråle. Fenome-
net följdes af en stöt som var så häftig att
utkiken som stod på bryggan, vakthafvande
maskinisten nere i maskinrummet och koc-
ken som befann sig i kabyssen kastades om-
kull, under det kaptenen och styrmannen
föllo på knä. Maskinisten trodde till en
början att ångpannan exploderat, och andre
styrmannen störtade i samma tro ut ur sin
hytt. Fenomenet var naturligtvis ytterst ha-
stigt öfvergående, men det fortsattes af en
stark svafvellukt, och på knallen följde starka
vindstötar, hvarunder S:t Elms-eldar visade
sig på masttopparne, gaffel-nockarne och dy-
lika spetsar. Sedan fortfor det länge att
åska och blixtra, men vinden dog ut. Då
och då föllo med stor häftighet ärtstora
hagel.
Öm öfverresan till Eugland säger kapte-
nen att den var mycket svår. Lördagen
den 4 råkade Constantin ut för utomordent-
ligt höga brottsjöar, mot hvilka den hade
att bestå en förtviflad strid under 9 timmar.
Vinden sprang med ens om från half S. S.
V. storm till en ovanligt svår nordlig storm,
under hvilken sjön blef mycket våldsam.
Öfver hufvud taget har väderleken i Nordr
sjön under senaste månaden varit mer än
vanligt stormig och omvexlande.
Från Maskeradbalen. Han;
— Min fröken, vägar jag anhålla om nästa polka
Hon:
— Jag vet inte om jag får dansa; fråga mamma.
- Men hvem är då er fru mamma?
— Husaren där borta.
Grannländerna.
Norge. I sitt svar till den deputation
rån försvarsföreningen, som nyligen hade
företräde hos statsministern, yttrade h. exc.
bland annat: »Vårt lands försvar är bero-
ende af det med brödrariket ingångna för-
svarsförbundet. Det är lika mycket en pligt
som en hederssak för oss att kunna lemna
kraftigt bistånd till häfdande af de båda
folkens själfständighet och af deras rättig-
het att lefva hvart och ett för sig.»
— Kapten Albert Jacobsen, som i många
ir valts af stortingets vensterflertal till stats-
revisor, skall nu af hämnd vrakas af det-
ta, men blir däremot vald af den moderata
venstern och högern i förbund. Jacobsen
har nämligen varnat den rena venstern för
dess hetsiga politik mot Sverge och unio-
nen och tillrådt den att ej sträcka benen
längre än skinnfällen når. Albert Jacob-
sens »skinnfällspolitik» har därför blifvit ett
bevingadt ord.
Finland. Två medlemmar i prestestån-
det och andra i bondeståndet ha framlagt
ett petitionsmemorial, att förordningen an-
gående fri spanmålshandel i Finland så snart
som möjligt måtte upphäfvas, och att de i
sagde förordning uppräknade sädesslag och
naturprodukter måtte beläggas med skälig
införseltull.
En annan tullfrågan berörande petition
är den af professor O. Donner inleinnade
»om kompenserande tullreciprocitet i Fin-
lands handel med Ryssland», ur hvilket me-
morial här anföres några belysande ord:
»Det betryck, som under senaste Årtionde förla-
mat affärsverksamheten i de flesta länder, har sjäif-
fallet genom ökadt varubyte gjort sig gällande äf-
ven i vårt land inom de fleste grenar af praktisk
verksamhet. Handeln med trävaror, landets vigti-
gaste utförselartikel, har genom tryckta priser lidit
oberäkneligt, och jordbrukets alster äro till följd
af liflig konkurrens och starkt prisfall nästan osälj-
bara. Afven ladugårdsskötseln, ocb under nästfö-
regående decennium visade synnerlig förkofran, har
sedan början af åttiotalet hvad förmågan af export
beträffar inträdt i ett skede af stillastående. En-
dast några få industrier, såsom järn-, pappers- och
trämasse-, samt glas och porslinstillverkningen, vi-
sade för kort tid sedan märkbar tendens att höja
sig genom möjligheten af export på Byssland, me-
dan andra industrigrenar dukade under för kon-
kurrensen från detta land.
Syftemålet med ryska importtullens infö-
rande gentemot Finland uppgifves vara nöd-
vändigheten att skydda den ryska industri-
en mot farlig konkurrens utifrån. Men upp-
ställes denna grundsats för ordnandet af de
begge ländernas inbördes handelsrelationer,
så fordrar den enklaste rättvisa, att också
Finlands inträssen i samma afseende ses till
godo.
Petitionens slutkläm är:
»Att hans kejserliga majestät i nåder täcktes taga
i öfvervägande det synnerligen betryckta läge, hvari
Finlands handel och industri råkat genom införan-
de från den 1—13 september 1885 af tull på sär-
skilda finska produkter vid införsel till kejsardö-
met, under det att med få undantag samma och
idra ryska produkter till obegränsad t belopp kun-
i tullfritt införas till Finland, samt att hans k.
majestät för aflägsnande af nämda missförhållan-
den i nåder täcktes låta vidtaga nödiga åtgärder
därhän, att handelsrealationen mellan kejsardömet
och Finland blefve ordnade enligt grundsatsen af
rättvist reciprocitet, så att äfven en del ryska ma-
nufaktur- och industrialster vid införsel från Ryss-
land till Finland belades med skälig tull».
Hustrun: — Har du inte lofvat att bestrida alla
mina bebof?
Mannen: — Jo visst, det gör jag ju också.
Hustrun: — Och nu behöfver jag ett nytt arm-
band.
Mannen: — och det bestrider jag.
Telegram t. Sondsvalls Tidning.
Stockholm den 23 februari. Båda kam-
rarne hafva i går bifallit hvilande än-
dringen i riksdagsordningen samt jäm-
väl hvilande ändringen i tryckfrihets-
förordningen.
Stockholm s. d. Tid i går kväll för-
rättadt val till riksdagens justitie-
ombudsman har omvalts borgmästare
Thomasson med 47 röster, häradshöf-
ding Bergius erhöll en. Till iustitieom-
mannens snpleant valdes, sedan
Bergius afsagt sig, revisionssekreterare
Huss med 44 röster, häradshöfding Has-
selrot erhöll 4.
Helsingfors s. d. Järnvägsutskottet
har beslutit. att med anledning af peti-
tioner om järnväg Uleåborg—Torneå,
uttala den förhoppning att regeringen
så fort omständigheterna därtill för-
anleda, vidtager förberedande under-
sökningar om ifrågavarande järnvägs-
linie.
A.: — Ni har förolämpat mig, min herre, jag ut-
manar er på pistol. Mitt namn är Orre.
B.: — Ja så, men det är förbjuden tid att skjuta
orre nu.
Frän utlandet.
Läget, som för någon vecka sedan, syn-
tes vara särdeles tryggande för freden och
som ansågs mycket klart, har åter blifvit
mera inveckladt och osäkert.
Offentliggörandet af förbundstraktaten mel-
lan Tyskland och Österrike var ett styng i
hjärtat på kejsar Alexander och hela Kyss-
land känner det med honom — säger Stock-
holms Dagblads väl underrättade Peters-
burgkorrespondent och han tillägger:
Frågan är nu, huru länge det skall dröja innan
nästa styng med utsökt delikatess och höflighet rik-
tas emot kejsaren. Tyskland och Österrike äro
fast beslutna att tvinga Ryssland till att öfvergifva
sin tillbakadragna hållning; de vilja till hvarje pris
drifva den nordiska björnen ut ur hans bo — och
de skola lyckas.
Som en yttring bland många huru i Ryss-
land numera bedömes ofvannämda förbund
må anföras ett yttrande af en rysk diplo-
mat, som nyligen skall hafva sagt:
Det fins f. n. tre slags förbund, ett för
anfall, ett för försvar och ett — föroläm-
pande.
(I diplomatens på franska fälda ord lig-
ger en ordlek i bestämningarna »traité of-
fensif et offensant»).
Italienske ministerpresidenten Crispis tid-
ningsorgan har en märklig artikel, som vis-
serligen börjar med att tillerkänna offent-
liggörandet af tysk-österrikiska förbundet en
alltigenom fredlig karakter men har under
fortgången af betraktelserna undslipper det
tidningen att, om förnuftet får råda, skall
Tyskland vara fiikändt från skulden till där-
af följande händelserna och Bismarck skall
dagen efter kriget hafva lugnt samvete, ty
han hade gjort allt möjligt för att betrygga
freden. I slutet af uppsatsen heter det att
man i själfva verket nu bättre än någon-
sin vet hvad man har att tänka om Tysk-
land.
Som häraf synes, väntar man i Italien att
af förbundets offentliggörande skola följa
händelser, så beskaffade, att med dem blir
förenad en —skuld.
Och som bevis på hvad slags händeker
här åsyftas må ju tjäna att Italien samman-
drager en stor flotta vid Maddalena och
hemkallar den afrikanska expeditionskåren;
att förberedande åtgärder vidtagas för mo-
bilisering af 12 armekårer; att engelska flott-
afdelningar stationerats i Genua och Spez-
zia; att tyska regeringen begär 111 millio-
ner mark till nya strategiska järnvägar i de
östra provinserna o. s. v.
Samtidigt är det ganska klent med de
»stores» helsotillstånd.
Kejsar Wilhelm, som ånyo förkylt sig
har fått ett nytt anfall af sitt njurlidande.
Hans son, kronprinsen har efter operatio-
nen fått ett anfall af blodupphostmng och
hans nevralgi har åter infunnit sig. lians
syster, storhertiginnan af Baden, har rest
till honom i San Remo.
Konungen af Wurtemberg har feber med
hosta. Hans krafter äro ganska nedsatta
och hans aptit dålig.
— Från San Remo telegraferades i sön-
dag : Läkarne äro mycket bekymrade, eme-
dan en försämring inträdt i sjukdomesymp-
tomen hos kronprinsen. Svullnaden tillta-
ger å nyo, sårets läkande försiggår allt för
långsamt och blodspottningen fortfar. Mac-
kenzie har uppskjutit sin afresa på obe-
stämd tid.
Storbrittanien. Vid de irländska par-
lamentsledamöternas ankomst till London
den 13 dennes erhöllo de ett storartadt mot-
tagande af världsstadens talrika liberala och
radikala föreningar. Dublins förre lordmayor
Sullivan höll därvid ett tal, hvari han bland
annat yttrade:
»Jag vet hvilka uppoffringar ni, arbetare, gjort
för att kunna vara här i dag. Detta är en arbets-
dag, och ni offren er dagspenning för att säga mig
och det irländska folket genom mig, att I aren de-
ras vänner och bundsförvandter. Den nuvarande
regeringen må sitta kvar ännu en liten tid, men
det britiska folket skall skipa rättvisa ibland dem,
när tiden kommer. Medau jag talar till er här,
sitta ännu kolleger till mig och vänner till eder i
Tullamores celler, skakande af köld. Dessa lidau-
deu tillfogas dem i edert namn, men i sina hjär-
tan hyser ingen enda af dem den minsta fiendtlig-
het eller bitterhet mot folket i detta land eller ert
stora och ståtliga rikes integritet och fasthet. De
äro inspärrade, emedan de ej rättat sig efter grym-
ma och orättvisa lagar, som äfven ni skulle med för-
akt trampa under fötterna. Men deras tortyrpe-
riod kan ej vara lång. Torymakten är dömd till
snar undergång, och när den tiden kommer, skola
det frihetsälskande engelska folkets massor resa
sig upp och drifva dessa män frän makten och göra
sitt verk såväl, att ingen toryregering på många år
skall bli möjlig. I England, bland massorna af
engelska folket finnas ännu många orättvisor att
af hjälpa, många oförrätter att godtgöra. Det åtei
står eder, arbetande klasser i detta land, ännu
många reformer att genomföra, och jag gifver eder
härmed, på det irländska folkets vägnar, mitt ord
på att vi, så långt vår förmåga räcker, skola hjälpa
och bistå eder och vara vid eder sida i kampens
stund. En känsla af tacksamhet, okänd i forna,
onda tider, skall lefva och växa i ett folks hjärtan,
som visserligen lätt fattar eld vid orättvisa och för-
tryck, men som aldrig ens af sina bittraste fien-
der anklagats för falskhet eller otacksamhet.»
— Debatten öfver Parnells amendement
afslutades den 17 d:s, och som det var att
vänta med dess förkastande. De liberala
unionisterna hålla ännu krampaktigt fast
vid förbundet med tories, såsom deras enda
räddningsplanka. Debatten har emellertid
gifvit oppositioner och irländarne tillfälle
att högt uttala sin åsigt om det nuvarande
torvregementet på Irland och brännmärka
hr Balfours hetsjagt på irländska parlaments-
ledamöterna, och så till vida ha de äfven
vunnit allt hvad de för närvarande åsyftade
och kunde hoppas.
Ett af de briljantaste anförandena under
hela debatten var William O’Briens tal.
Helsad vid sitt uppträdande med en bifalls-
storm af hela oppositionen, förklarade han,
att han ej skulle skänka regeringen den
tillfredsställelsen att erhålla ett svar i sam-
ma hetsiga tonart som hon själf anslagit.
Det hade funnits en tid, då han och hans
kolleger ej väntat någon pardon och ej hel-
ler själfva skulle gifvit någon. Men detta
sakernas tillstånd vore, tack vare ledamoten
för Midlothian (Gladstone), nu mera förbi.
Parnelliterna vore ej längre ismaliter i Eng-
lands underhus eller i England själf, ty de
egde nu många vänner, som ej skämdes för
att stå på deras sida. O’Brien redogjorde
därefter för sitt förhållande i Mitckelstown
och fortfor: Jag vet att mina handlingar
voro olagliga, men de hade goda följder
för arrendatorerna, och de ledde till upp-
hörande med de grymma vråkningarne. Re-
sultatet af regeringens irländska politik skall
hölja henne med evig smälek. Hon skall
aldrig kunna undertrycka irländska folket
eller nationalligan. Balfours regemente har
helt och hållet misslyckats. Han kan ka-
sta oss i fängelse och misshandla oss, men
han kan ej ingifva oss någon skräck. Ja,
han kan ej ens längre ingifva oss några
bittra känslor. Gladstone har åstadkommit
hvad 700-årigt tvång ej förmått: han har
kvåft all bitterhet i våra sinnen. Skulle den
återkomma, är det ej vår, utan regeringens
skulds Vi äro ej separatister; det är I (ta-
laren sträckte här armen mot regeringsbän-
ken), det är I som aren det!»
Byssland. Om rubelkureens fall ekrif-
ver Neue Fr. Presset Nedgången i rubel-
kursen antyder, att Europa på det högsta
mi*8tror Rysslands afsigter. Tsarens ord
är ingen handelsartikel, det noteras ej på
börserna, men icke förty kan det i siffror
värderas. Furst Bismarck har förklarat sig
hafva absolut förtroende till tsarens ord.
Hur annorlunda skulle icke rubelkursen no-
teras, om detta förtroende vore allmänt!
Paniken på växelmarknaden bevisar emel-
lertid, att den finansiella verlden, i motsats
till den diplomatiska, anser tsarens freds-
försäkringar värdelösa. En dis-agio af nära
47 pros. bevisar att tillståndet i Ryssland
är fruktansvärdt, att de burgna klasserna
anstränga sig att förvandla sin förmögenhet
i klingande guld, för att skydda sig för de
tillintetgörande följderna af ett krig. Ru-
bel noteras i Berlin 172. Detta är ingen
fredskurs. Afgörandet kan ej längre låta
vänta på sig. En dylik rubelkurs kastar
öfver ända hvarje budget, sprider armod
och nöd inom samhällets lager och bringar
äfven en regering, som med den största hän-
synslöshet trampar de materiella intressena
under fötterna, till ett afgörande beslut.
Rysslands dagliga förlust på växelkursen
räknas i millioner. Landets hjälpmedel äro
uttömda, ty äfven sedelpressen vägrar göra
tjänst, där banksedlarne förlorat krediten.
Österrike. Om stämningen i Österrike-
Ungern heter det i ett telegrambref från
Wien till »Times»:
»Sedan nu tviflen om det tysk-österrikiska för-
bundets fasthet blifvit i det närmaste skingrade
och då man nu i fredsligan ser en mycket stark
sammanslutning, börjar man med otålighet skär-
skåda utsigten till en lång fred af sådan beskaffen-
het som den nuvarande — d. v. s. fred utan trygg-
het. Det var att vänta, att i den mån österrikarne
och ungrarne känna sig starke, skola de känna
ökad harm vid tanken, att de måste dömas till en
tryckande krigsbörda, ofantliga skatter och tidvis
återkommande oro med åtföljande förlamning af
affärslifvet blott därför, att tsaren omgifves af eu
flock krigslystne intrigörer. Under nuvarande för-
hållanden i östra" Europa hafva spådomarne, att
freden icke kommer att blifva störd vare sig i år
elier nästa år, alls ingen tröstande klang. Så länge
Europas ledande statsmän uttala farhågor för krig,
kan det icke blifva någon fred i ordets egentliga
betydelse. Det är .alldeles stridande mot sannin-
gen att säga, att Österrikes eller Ungerns befolk-
ning öuskar krig. En ungrare yttrade till mig här
om dagen mycket allvarsamt: »De, som åklaga oss
för att vilja krig, taga icke i betraktande de offer,
ett krig skulle pålägga oss. Bland vår magyariska be-
folkning som i sig innesluter rikets alla bildade klaB-
ser, skulle bvarje man mellan 18 och 45 år kallas un-
der fanan. Ensamt ur ungerske riksdagens under-
hus skulle 180 medlemmar nödgas gå i krig. In-
gen man, som har sitt förnuft i behåll, kan önska
att se hela nationen förvandlad till ett härläger.
Men hvad vi såga är: Må vi antingen blifva be-
friade från krigsfarhågorna eller också låt oss få
slås på den tid, som är lämpliy för oss, men icke
på den, som vår fiende väljer.»
»Dessa ord — slutar meddelaren — uttala eu så
allmänt rådande rneaing både här och i Tyskland,
att det är svårt att tro, att de båda laudens rege-
ringar kunna undgå att snart nog affordra Ryss-
land sådana förklaringar, som skola åstadkomma
en kris.»
Italien. Neapel och dess hamn Castel-
lamare — berättar den officiösa Pungolo —
sättas i största hast i försvarstillstånd för
att förekomma en möjlig öfverrumpling.
Krutfabrikerna i Miseno ha erhållit stor-
artade leveranser för flottan och kustför-
svaret. Neapels hamn spärras med tor-
pedoer. ____________________
En författare skrifver på något ställe: »Och låt
mig nu berätta en liten anekdot om en ung hustru,
som under en träta få månader efter bröllopet till-
frågades af sin man, hvem som först borde gifva
efter, mannen, som vore kvinnans hufvud, eller kvin-
nan som vore skapad för mannen!».
Med ett leende och en kyss svarade hustrun:
»Hvarken den starkaste eller den svagaste utan
den, som älskar mest.’» _____________
Handel och sjöfart
Färskflskbandelo i London. Under januari
månad har följande partier svensk och norsk sill in-
kommit på Londonmarknaden, nämligen:
Från Göteborg 2,723 tunnor. 8,534 lådor.
„ Uddevalla 2,231 ., 2,504 „
.. Fredrikstad 648 ., ––-„
ii Kristiania 2,305 „ 3,380 „
32,141 låd. klippers. 7,910 tunnor. 14,418 lådor.
Denna rätt betydliga import har i allmänhet
lemnat god vinst åt afsändarne, och prisen hafva
endast småningom nedgått, då den utländska till-
förseln varit större än marknadens behof för dagen.
Norrlands Skeppslista.
Jan. 10. Caesar. Sundqvist, anl. t. S:t Jago de Guba
fr. Barbadoes.
— 25. Australia, Sandin, anl. t. Cette fr. Hernö-
sands distr.
— 27. Natal, ffillstedt, fr. Santos t. Newyork,
anlöpt Pernambuco.
— — Jakob, Johansson, anl. t. Pernambuco fr.
Port Elisabeth.
— 28. Jupiter, Biarke, segelkl. t. Kanalen f. o.
fr. Sorabaya.
Febr. 9. Maria Margretha, Fogmau, segelkl. till
Trapani fr. Livorno.
— 11. Hudiksvall, Bylund, segelkl. t Filadelfia
fr. London.
— — Carolina, Lindroth, gt. sjös fr. Bilbao.
— 13. August, Lindstsöm, anl. t. Belfast fråu
Rosairo via Quecnstown.
— 14. E. V. Almqvist, Myra, anl. till Savannah
fr. Cagliari.
— — Stella Maris, Stevcnius, anl. t. Jamaica
fr. Trinidad.
— 17. Express, Larsen, anl. t. Grimsby fr. Chri-
stiania.
^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^
Mormor skrifver till sin Byster rörande ett nyss
hållet barndop:
»Klockan 11 blef det lilla barnet döpt, och sedan
spisades det —.»
— 98 —
Dessa väuliga ord fingo ytterligare värde, der-
i ge nom att han räckte henne handen.
Men ögonblicket derpå aflägsnade han sig.
Det kunde ej missförstås, han ville så fort som
möjligt komma ifrån henne. Hon lade märke
till, att hans läppar voro hårdt sammanpres-
sade och ögonbrynen rynkade, det såg ut som
om han tvingat sig till att gifva efter för en
hård nödvändighet.
Sid lemnode upprörd rummet.
På det naturligaste och vänligaste sätt hade
Linley låtit henne förstå, att han var densam-
me mot henne som förut. Vore det ej tillräck-
ligt? Mer än tillräckligt. Men icke dess min-
dre hade han blifvit förändrad. Oro, bekym-
mer, samvetsförebråelser, eller hvad det var,
tycktes ha fått makt med honom. Att döma
af Lans hustrus glädtighet, kunde hon omöjli-
gen vara invigd i förhållandet.
Hvad betydde det? En onödig, hopplös fråga!
Och dock sporde hon oupphörligt sig sjelf: Hvad
betydde det?
Förtviflad stannade hon i korridoren. Till
höger ledde en bred ektrappa upp till sof rum-
men. Genom en öppen dörr till venster syn-
tes stentrappan, som förde ned i trädgården.
Månskenet, som flödade öfver blomsteraängame
och gräset, lockade henne.
Om bon nu gin ge till sängs, kuude bon ändå
ej få en blund i ögonen. Den svala nattluften
strömmade emot benne genom gången, den mån-
belysta trädgården tycktes erbjuda det kvalda
bjertat lindring. Hon tog sin hatt och kappa
frän en klädhängare vid dörren och begaf sig ut.
- 103 -
Hon tittade geuora nyckelhålet, utan tvifvel voro
rökarne ensamma.
Om ej huset varit fullt af främlingar, skalle
den gamla damen gjort a Harm. Fruktan för en
skandal, som familjen kunde få anledning att
beklaga, tvang henne nu till försigtighet, och
kommen in i sitt rum, fattade hon ett klokt
beslut. Den gamla damen öppnade dörren ett
par tum och stälde sin länstol så, att hon både
fri utsigt till miss Westernelds rum. Hvar gu-
vernanten än uppeholle sig, skulle hon antagli-
gen vända tillbaka, innan tjenstfolket kom på
benen. Lampan i korridoren brann hela nat-
ten, och en aktningsvärd person, lifvad af pligt-
känsla, var naturligtvis höjd öfver sömnens för-
föriska lockelser. Innan mrs Presty vidtog det
sista försigtighetsmfittet, att släcka ljuset, fri-
skade hon upp sig genom att doppa sitt an-
sigte i tvättfatet. Derpå vände hon beslutsamt
ryggen åt sin nattmössa.
— Här måste värdigheten upprätthållas! sade
hon till sig sjelf ocb tog plats i stolen.
En af herrarne i rökrummet tycktes vara trött
på att politisera. Det var värden sjelf.
Bandal lade märke till broderns frånvarande
min och ville söka få sällskapet att bryta upp.
Det tillfälle, ban väntade på, erbjöd sig snart.
I egenskap af moderat politiker uppmanades
han att döma mellan två af gästerna, bvilka
voro medlemmar af parlamentet och nu höllo
på att alldeles snärja in sig i motsägelser, tack
vare rle nr andra hand hemtade åsigter, som
de förfäktade. Den omtvistade frågan fram-
— 102 —
malde mr« Linley. För dylika fall har han, som
du vet, en säng i eitt toalettrum.
Den gamla damen tog nu vägen genom detta rum.
— En mycket inbjudande säng! mumlade hon
nog högt för att höras af dottern. Det förvå-
nar mig att Herbert begagnar någon annan!
För att komma till sitt eget rum, måste hon
passera förbi guvernantens. Hon stannade för-
vånad, dörren stod öppen. Det sfig miss-
tänkt ut.
Hvarken unga eller gamla damer bruka sofva
med sina sängkammardörrar på glänt. En stark
pligtkänsla dref mrs Presty att lyssna. Hon
hörde icke det minsta, som kunde likna en sof-
vande menniskas andedrag. Hennes starka pligt-
känsla förde henne nu in i rummet och för-
mådde benne till och med att närma sig sän-
gen på tåspetsarne. Den var tom och orörd.
Mrs Presty smög sig ut igen i ett sinnes-
tillstånd, som högeligen förskönade hennes ut-
seende. Hon såg nästan ung ut, när hon i
tankarne genomgick alla de laster och brott,
hvilka kunde begås af en guvernant, som beger
sig till hvila klockan elfva och ej är i sitt eof-
rum klockan tolf. Vid närmare öfvervägande
fann hon det dock möjligt, att miss Westerfield
helt enkelt gjorde temaböckerna i ordning till
dagen derpå. Hon skyndade ned i skolrummet.
Nej, äfven detta var tomt. Hvad hade gu-
vernanten tagit vägen?
Kunde bon väl vara fräck nog att sällskaps
med herrarne i rökrummet? Blotta tanken derpå
var löjlig, men icke dess mindre befann sig
mrs Presty ögonblicket derpå vid dörren och
lyssnade. Man diskuterade politik der inne.
TIU.
Festen var Blut. Grannarne hade tagit af-
sked, och mrs Linley drog sig tillbaka för natten.
På väg till sitt rum, knackade mrs Presty
på hennes dörr.
— Jag ville gerna tala med dig, Kate. Har
du lagt dig?
— Nej, mamma. Kom in.
Klädd i en vacker, blå och hvit nattdrägt
och hvilande i en mjuk länstol, hade just den
unga frun i tankarne genomgått aftonens hän-
delser.
— Det år den mest lyckade middag, vi nå-
gonsin haft, sade hon nu till modern. Och lade
du märke till, hur söt miss Westerfield var i
sin nya klädoing?
— Det är just om henne, jag önskar tala
med dig, svarade mrs Presty strängt. Jag hade
en bättre tanke om benne första tiden än jag
na har.
Mrs Presty pekade på den öppna dörren till
ett mindre sofrum bredvid.
— Tala icke så högt, eljes väcker du Kitty.
Hvad har dä miss Westerfield gjort?
Den granlaga mrs Presty bad om tillåtelse
att en annan gång få återkomma till den saken.
— Tills vidare, yttrade hon, vill jag blott
fästa din uppmärksamhet pä hennes förändrade
sätt, som du sjelf borde ha iakttagit, då hon i
afton lemnade salongen. Hon vexlade några
ord med Herbert vid dörren ocb skildes från
honom mörk som ett åskmoln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
