Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre använda sina pängar. Hvad följderna
däraf kunna blifva ha de nu fått lära
känna, och däri böra de ha fått en allvarlig
varning.
Men äfven den föregående läkarevården
har befunnits ganska felaktig. Sjuklingen
har därunder fått en hel hop medikamenter,
af hvilka åtminstone ett, nämligen morfinen,
blifvit i den senaste behandlingen afskaffadt.
Han har trakterats med kinin, järn, pepsin,
saltsyra, stryknin — till och med stryknin!
— morfin, m. m. Nog ha då hrr apotekare
haft god förtjänst på den magsaften.
Det påminner oss om ett sjukdomsfall,
som bragtes till vår kunskap för ett par år
sedan. En sjukling fick af den förste
läkaren veta, att han hade ett svårt bröstlidande,
och så åt han fisklefvertran några månader,
men vardt ej bättre. — Näste läkare, som
han därpå rådfrågade, lät honom veta, att
det var magen, men ej bröstet, som var illa
däran. Så nyttjade han de mot detta onda
föreskrifna — om ursäkt; »ordinerade» —
läkemedlen något år. — Den tredje läkaren
upplyste honom om, att det onda satt i
halsen, och så vardt han, efter en lidrig
operation, botad.
Sådana fall äro varnande äfven för
läkaren. Såsom »fackmän» kunna de
tillbakavisa de olärdes omdömen, men då de råka
i uppenbar motsägelse med hvarandra, böra
de vara mera hofsamme. Den medisinska
vetenskapen står mycket högt, och det äfven
i vårt land, åtminstone att döma af efter de
medisinska studiernas längd, hvilken är större
än i något annat land; men vetenskapen är
här ej nog; därtill kommer konsten,
läkarekonsten, och till denna hör förmågan att
upptäcka sjukdomens orsak och rätta
beskaffenhet, genom den noggranna
undersökningen, eller att göra »diagnosen». Det är ej
sagdt, att denna förmåga följer med de
grundliga studierna. Saken är ju också
mycket svår — »jag kan ej skåda en människa
invärtes», yttrade en gång den berömde P.
Malmsten. Därför äro misstag mycket
ursäktliga. Men hvad som icke är ursäktligt,
det är att en läkare »ordinerar» farliga
läkemedel, innan han är säker på sin diagnos.
Följderna häraf äro för många, särdeles
obemedlade, personer mycket bekymmersamma.
Här står den lärde fackmannen själf på
gränsen till det »kvacksalveri», som han
eljest, och detta med allt skäl, strängt
fördömer. Men hvad han bör beakta, det är,
att möjligen verklig läkare-konst kan,
åtminstone inom vissa områden, idkas af
personer, som den lärde kallar obesväradt för
»kvacksalvare» därför, att han ej
»absolverat» föreskrifna examina, samt att
kvacksalveri kan bedrifvas äfven af den, som går ut
i lifvet som »full-lärd».
Vi torde få någon gång återkomma
härtill, med särskild hänsyn till vår fräjdade
landsman d:r J. H. Kellgren i London. För
tillfället återgifva vi följande lilla »notis»,
som man läst nyligen äfven i svenska
tidningar:
»I London afled för kort tid sedan en
kvacksalvare af första rang. Han hette Hutton och kunde
hvarken skrifva eller läsa, men han hade det
oaktadt praktiserat i nära 50 år, och det med sådan
framgång, att han vid sin död efterlemnade
omkring 1 million. Hans specialitet var att behandla
led- och muskelsjukdomar, benbrott och dylikt. Han
var en skicklig massagör, och hans kurer voro så
lyckade, att han fick patienter från hela England.
Han var nästan alla jockeyers läkare. Hans
begrafning var mycket ståtlig, alla Londons sportmän
följde hans lik till grafven.»
Det finnes alltså äfven i England
kvacksalvare, hvilka, med all sin okunnighet i
öfrigt, innehafva konsten att reparera
åtskilliga skador, som drabba människornas
lemmar.
Emellertid äro vi ingalunda vänner af
kvacksalvare, vare sig lärde eller olärde,
utan föredraga obetingadt enhvar, som
förenar de vetenskapliga insigterna med den
praktiska konsten, framför allt på det
kirurgiska området, hvarest medicinen
vunnit sina mest lysande segrar och sin
största visshet. Vi hafva med det sagda
allenast velat upprepa hvad mången
missförstått och klandrat, att man, särskildt på
»empiriens» område, bör pröfva innan man
förkastar, och akta sig för att, som man
säger, skära allt — vore det också
»kvacksalveri» — öfver en kam.
Om respekt, särskildt i våra
magsjukdomarnes dagar, — för magsonden!
Ett alldeles särskildt företräde, som kvinnan i
snart 1900 år haft framför mannen, men hvaröfver
mänskligheten i allmänhet föga torde ha
reflekterat, belystes af biskop Schéele, då han här om dagen
höll afslutningstal för pensionsflickorna i Visby.
»För sin del», sade talaren, »visste han ingenting
större att säga till kvinnans pris, än att Jesus
Kristus lät sig födas af en kvinna och icke af en
man».
Denna biskopens fyndiga erinran har gett mig
anledning att genomblädra häfdeböckren för att se
efter, huru det i berörda hänseende förhåller sig
med denna jordens storheter i allmänhet. Jag
öfverraskades af att finna, det de nästan
allesammans tyckas vara födda af kvinnor. Jag säger
nästan allesammans, ty Minerva framsprang, som
bekant, fullt färdig, d. v. s. med lugg, turnyr och
bleksot, ur Jupiters hufvud, och unga Lennstrand
påstås vara ett alster ensamt af hr Waldenström.
Cæsar, Alexander den store, Jörgen Lundström,
Napoleonerna, Petrus Waldenström själf, Newton
och de Laval, alla tyckas däremot märkvärdigt nog
haft mammor, och själfve Karl XII, som annars inte
var vidare svag för fruntimmer, fann det likväl, då
han ändå skulle till den här planeten för att
förderfva vår stackars lilla nation, bekvämare att
födas af en drottning än af en kung.
Kvinnans företräde i af välborne hr biskopen i
Wisby antydda hänseende är således alldeles
obestridligt, och genom att mera allmänt hänleda
uppmärksamheten på det särdeles märkliga
förhållandet, har välborne hr biskopen klart visat nyttan och
nödvändigheten af högt stående stiftschefer, som,
utan att vara öfverhopade af dagliga, löpande
göromål, fritt kunna träna sina stora andar med dylika
intressanta rön.
En fattig komminister med akademiskuld och
fjorton oförsörjda barn hade, tro mig, aldrig hittat
den där tanken.
Sigurd.
Rättegångs- och Polissaker.
Menedareligan i Stockholm. Från
hufvudstaden skrifves till Sundsvalls Tidning:
Det är hemska saker, vår rådstufvurätt för
närvarande har att söka bringa i dagen. Under en
följd af år har på och omkring Hötorget grasserat
en liga, som med sällspord enighet arbetat i att
genom falska vittnen söka sko sig på andras
bekostnad. Hufvudmännen synas ha varit tre:
slagtarne Hallernius, Färnström och Richard
Andersson. Af desse är den förstnämde försvunnen, den
andre har begått själfmord i häktet, sedan han först
bekänt en del af sina brott; den tredje är dömd
för mordbrand, men har vädjat till högre rätt. Kring
desse tre har bildat sig en hel här af hjälptrupper;
som mot penningar eller löften om penningar
kunnat förmås att svärja på hvad som helst, när
cheferna så befallt. Och dylika befallningar tyckas ha
utfärdats »lite emellan». Än har det fallit någon
af hufvudmännen in att debitera den eller den för
ett belopp, som sedan ett par stycken af
»drängarne» svurit på vara verklig skuld; än har någon
vid köp betingat sig kredit och sedan låtit sina
vittnen svära på att summan betalts kontant. (Så
t. ex. hade Färnström »gjort» en räkning å något
öfver 1,400 kr. som en enkefru Karlsson skulle
varit skyldig honom; två vittnen intygade att de hört
henne erkänna skulden hemma hos F. Enkan
dömdes tydligtvis betala. Då vid edsmålet, däri
vittnena voro åtalade, behandlades af rätten,
förklarade enkan Karlsson att hon aldrig varit inne i det
hus där erkännandet skulle ha egt rum. Allmänne
åklagaren upplyste att Färnström före sitt
själfmord erkänt att han falskeligen sökt enkan
Karlsson — men icke förty förklarade de tilltalade att
de vittnat sanning och dukade upp mycket
detaljerade historier om förloppet vid skuldens
erkännande. Det gjorde ett ytterst sorgligt intryck, då
man såg en af de tilltalade, en gammal man,
mycket böjd och skröplig, iförd den grå, fotsida
fångkappan och stödd på en stor käpp, stå och
försäkra att han hört allt hvad han omvittnat och att
han vid omvittnade tillfället sett fru K. Likaså
var det en nedslående syn att se en annan af de
häktade, en omkring 65 år gammal skröplig gubbe
med grått hår och skägg, stå på de anklagades
sida. Han tycktes emmellertid mindre förhärdad och
hade måhända i viss mån rätt, då han påstod sig
ha utan argt uppsåt och af rent oförstånd vittnat
till Färnströms fördel.
— Ett annat exempel: Rikard Andersson köpte
af en person vid namn Bergqvist sex hästar och
skulle betala 2,500 kr., hvaraf 500 kr. lemnades.
Emellertid, då det sedan blef fråga om de öfriga
2,000, förklarade A. helt frankt, att han betalt
summan kontant vid köpet. Berqvist var ej belåten
med denna förklaring, utan stämde. Andersson fick
då tre vittnen som svuro på att de sett honom i
en portgång lemna summan åt Bergqvist, och denne
fick följaktligen förlora. Detta skedde år 1882.
Allt sedan har det fått vara så ända tills nu, då
det värda sällskapet råkat i rättvisans händer. Vid
ransakningen intygade tre vittnen enstämmigt, att
af personerna i fråga ingen enda ens gått igenom
den antydda portgången vid det tillfälle då
likviden skulleha erlagts samt att Bergqvist, hvilken
skulle har mottagit penningarne, var i sällskap med
vittnena från platsen.
Allt detta oaktadt vidhöllo de åtalade sina
påståenden.
Det kan ej undgå att förvåna, då man ser
hurusom alla med tillfredsställelse helsa
myndigheternas ingripande mot ligan. Men om man ger sig i
samtal med folk, skall man snart få veta skälen.
En referent sade i går till oss: »Det var väl att
Färnström tog lifvet af sig, ty eljest skulle jag ej
vågat skrifva ett ord i målet.» — Ett af gårdagens
vittnen sade: »Om de där herrarne varit på fri fot,
skulle jag ej vågat vittna, ty antingen hade jag
riskerat att bli mördad eller ock kunnat bli gjord
till menedare; de hade bara gått upp några af dem
och svurit på att jag vittnat falskt, och hur skulle
jag ha hunnat bevisa sanningen af mitt vittnesmål,
då jag vore ensam och motsidan kunde skaka
vittnen ur portmonnän?»
Och hur se de ut, hufvudmännen? Andersson
är en stor, axelbred karl med ej ofördelaktigt
utseende, tunnt, svart helskägg. Att han besitter
mycken förslagenhet, det hör man snart då han
besvarar domarens frågor. Att han har ej ringa
fysisk styrka, det syns på honom. Han har nu
suttit häktad omkring ett halft år, men bibehåller
ännu ganska bra sitt goda hull och friska hy. —
Larsson, som ock kallar sig Linderkrona, är en
medelstor jämt bygd karl med väl vårdadt mörkt
helskägg i tyskt snitt. Han ser till och med bra
ut. Honom kan man lägga till last hvad som helst,
skyller på att han i en nervfeber förlorat
minnet och ingår icke i svaromål, utan förklarar blott:
»det mins jag inte.» Ögonens glans och oroliga
spelande vittnar dock om att han ej glömt eller
glömmer hvad han anser sig böra minnas.
De öfriga anklagade tyckas, för så vidt man
lyckats få fatt i dem och de ännu stå under
mänskig domvärjo, vara mer eller mindre betydande
bifigurer. Ett par af dem äro bestämdt mer
dumma än egentligen elaka, och om de låtit löftet om
penningar förmå sig frångå sanningen, så stå de
nu på sig i hopp om att kunna slingra sig ifrån
saken. Det torde dock ej så lätt lyckas, ty dels
hopar sig bevisningen mot dem, dels beslås de rätt
ofta med tvetalan.
Märkligt ersättningsanspråk. Vid
Stockholms rådstufvurätt har hemmansegaren Joel
Karlsson från Alsjö yrkat, att postverket
måtte åläggas till honom utgifva 17,520 kr.
jämte ränta såsom ersättning för en vid
Alsjöholms poststation i Skåne inlemnad
värdeförsändelse, assurerad till nämda belopp
och hvilken gått förlorad vid ett postrån år
1883. Generalpoststyrelsen hade på
Karlssons framställning om ersättning hänvisat
honom till vederbörlig domstol, enär saken
ansågs tvistig hufvudsakligen därför att
Karsson själf för delaktighet i nämda rån varit
tilltalad vid Södra Möre häradsrätt, hvilken
dock mot Karlssons nekande och i brist på
full laga bevisning icke kunde fälla honom
till ansvar, hvaremot saken »stäldes under
framtiden».
Drygt arvode. Torparen under
Skillingfors bruk, Nils Johansson och hustrun Brita
Stina Magnusdotter erhålla i dagarne efter
en sjökaptensenka Petterson i arf en liten
förmögenhet på cirka 9,500 kr. Efter att i
ett par års tid ha varit omtvistad, synes nu
ändtligen denna arfsfråga vara utredd, skrifves
till Nya Verml. Tidn. Vice häradshöfdingen
U. J. Ahlström i Norrköping var den, som
uppspårade hustrun Magnusdotter och
dennas numera aflidna syster såsom närmaste
arfvingar efter ofvannämda sjökaptensenka
Petterson, hvars kvarlåtenskap utgjorde cirka
45,000 kr. Såsom arftagarnes ombud
tillförsäkrade sig v. häradshöfdingen Ahlström
från början för sina möjligen uppstående
besvär och kostnader en liten ersättning af
jämt halfva arfvet eller omkring 22,500 kr.
Andra hälften skulle sålunda delas mellan
hustrun Magnusdotter och hennes aflidna
systers arfvingar, hvadan en summa af
omkring 11,000 kr. skulle tillfalla hvar och en
af dessa parter. Emellertid har i
förlikningspänningar några tusen kronor måst
erläggas till sjökaptenens slägtingar, hvilka
äfven uppträdt med anspråk å arfvet.
Sålunda erhålla nu omsider hustrun
Magnusdotter och hennes systers arfvingar omkring
9,500 kr. hvardera, och v. häradshöfdingen
Ahlström lika mycket eller omkring 19,000
kr. Frånräknadt besvär och kostnader har
hr Ahlström säkerligen gjort sig en liten
nettoförtjänst på en 15,000 kr.
Strödda underrättelser.
Hvartill svartsjukan kan leda. För
ej lång tid sedan infann sig hos
vederbörande länsman en piga från en af norra
Hallands socknar och anmälde, att hon för
två år sedan födt ett barn, till hvilket en
burgen hemmansegareson vore fader, och
att denne jämte sin moder afdagatagit
fostret. Äfven inför församlingens pastor och
vid ett med henne hållet förhör vidhöll hon
envist sin anklagelse, och på tillfrågan
hvarför hon ej förrän nu angifvit saken, påstod
hon, att hon i hela två år så strängt
bevakats af de båda brottsliga, att hon ej
förrän nu blifvit i tillfälle att meddela sig med
kronolänsmannen. Men hon beträddes med
tvetalan och bekände slutligen, att hon tyckte
om den unge mannen, och då denne
nyligen tagit ut lysning till äktenskap med en
annan, hade svartsjukan förledt henne att
hopdikta barnamordshistorien för att söka
omintetgöra den tilltänkta förbindelsen.
Hvem är adressaten? Från
Gammalstorp skrifves till tidningen Karlshamn:
Bland den massa bref, som till
postkontoren anlända, må särskildt framhållas ett i
dagarne till härvarande poststation
ankommet sådant, med följande adress ordagrant
afskrifven: »Till Jommefrun merrtha RasMus
Dolla Skjenar hos Bonnen anners Hans
Son J avrom nommor 2, gamanstörps
Secken: Ebalyke Påstaskon». Det har blifvit
uttydt: »Till Jungfrun Martha
Rasmusdotter, tjänar hos bonden Anders Hansson i
Agerum nr 2. Gammalstorps socken,
Ebbalycke poststation». Då emellertid ingen
människa i hela församlingen finnes med
namnet Martha Rasmusdotter eller någon
bonde i Agerum med namnet Anders
Hansson, har brefvet ändå måst såsom
obeställbart förklaras.
Bland de många rättegångar angående
brutet äktenskapslöfte, som på senaste
dagarne förevarit i London, förtjäna ett par
att omtalas.
Enkefru Ada Dunderdale, som bor vid
en fashionabel gata i West-Kensington,
begärde att kapten H. F. Cadell måtte
ådömas att till henne utbetala en
skadeersättning af 90,000 kr., emedan han ej hållit det
äktenskapslöfte han gaf henne år 1885. Den
gode kaptenen, som fördragit att resa till
Calcutta framför att inställa sig inför
domstolen, lät genom ett ombud bjuda den
tröstlösa enkan en summa af 8,000 kr., som hon
äfven till sist antog.
Värre gick det för kyrkoherden J. Jack.
Käranden, fröken Maggie Simpton från
Dundee, hade i 11 års tid haft glädjen af hans
bekantskap. Han hade af henne icke
allenast erhållit pänningar till sina studier, utan
hade henne äfven att tacka för sin plats,
som han erhållit genom bemedling af
hennes vänner. Hans bref till henne
öfverflöda af kristlig kärlek, hvilket dock ej
hindrade honom att gifva sin ungdoms älskade
afsked på grått papper, så snart han fått
en god anställning och var oberoende af
henne i pekuniärt hänseende. Han kunde
inför domstolen ej anföra något till sitt
försvar och dömdes att till henne utbetala en
skadeersättning af 18,000 kr.
Förskräcklig följd af
rusdrycksbegäret. En kryddkrämare vid namn Roblos i
Bry sur Marne strax öster om Paris sökte
för några dagar sedan under ett anfall af
fyllerigalenskap på ett ohyggligt sätt
beröfva sig och sin familj lifvet. Han smög
sig nattetid ljudlöst in i det rum, där hans
hustru och två döttrar, den ena fem år, och
den andra tio månader gammal, lågo och
sofvo, stängde dörren, slog ut två liter
alkohol på golfvet och tände eld därpå,
hvarvid ögonblickligen nästan hela rummet stod
insvept i lågor. Hans hustru, som väcktes
af det starka eldskenet, grep genast sin
äldsta dotter och skyndade tvärs igenom
lågorna till dörren, som hon fann stängd.
Efter fruktlösa försök att öppna den ilade hon
till ett fönster och lyckades komma ut
genom detta, alltjämt med den lilla flickan i
sina armar. Emellertid hade både modern
och barnet i sin lätta drägt erhållit svåra
brännsår. Snart skyndade grannarne till
hjälp och inträngde i huset, där de funno
Roblos liggande halfdöd på golfvet,
hvaremot den späda flickan i vaggan
märkvärdigt nog ej blifvit på minsta sätt skadad.
Såsom fallet ofta är när alkohol brinner,
hade elden plötsligt slagit upp i en häftig
låga för att kort därpå åter slockna utan
att göra någon vidare skada. Detta var
emellertid så mycket märkligare som den
olycklige drinkaren slagit ut alkohol
öfverallt i huset, hvarför det kunde betraktas som
ett verkligt under, att detta ej helt och
hållet blef lågornas rof. Roblos, hans hustru
och äldsta dotter fördes genast till ett
sjukhus, där den förre inom kort afled,
hvaremot man hoppas kunna rädda hustrun och
barnet.
Vaselinen och dess bruk. Vaselin, som
för vid pass tio år sedan uppfans i Amerika
(Cheseborough Vaseline), har fått en
kolossalt utbredd användning isynnerhet i
Tyskland, senast också bland den jordbrukande
landtbefolkningen. Vi anse oss därför,
skrifver Göteborgsposten, efter tyska
landtbrukstidningar böra meddela ett och annat om
densamma.
Synnerligen användbar inom landtbruket är
vaselinen till smörjande af seldon, fotsackar, remtyg
o. s. v. Hittills har man väl knappt reflekterat
öfver, huru mycket seldon, fotsackar och andra
lädersaker under årens lopp skadas och förlora i
värde. Hvarigenom detta sker, vet hvar och en,
nämligen genom att dessa saker brytas. Men att
brytningen uppstår på grund af det hittills använda
smörjningsmaterialet, därpå tänker man väl sällan.
Detta hittills hufvudsakligen använda material är
tran, dels ren, dels blandad eller hopsmält med
andra fettämnen. Hvar och en kan öfvertyga sig om
att tranen torkar med tiden (likasom linolja) och
bildar en fast skorpa, särskildt om sommaren, då
dam kommer till; oljor, som icke torka, såsom
bomolja o. dyl., äro dock för dyra för detta ändamål.
Denna torknings- eller oxidationsprocess pågår
också på och i lädret — fettet intränger i porerna,
fyller dem och gör närmast de enskilda delarne
mjukare, men då torkningsprocessen inträder, så
upphör icke blott mjukheten, utan lädret blir
sådant, att de insmorda sidorna bryta sig, då de ej
låta böja sig.
En annan lämplig användning finner vaselinen
som hof- och klöfsalfva. Den är i detta afseende
jämgod med den bästa sådan, och har därjämte
den fördelen att aldrig bli skorpig och förhartsad.
Den kan färgas med sot liksom hvarje annat fett,
håller klöfven smidig och förekommer
sprickningar i densamma.
För egare af maskiner, vapen o. s. v. fins ej
något bättre medel som skyddar mot rost än vaselin.
Den är absolut neutral och bättre än alla
brukliga smörjor, hvilka ofta, i stället för att
förekomma, just framkalla rost- eller grönspanbildning.
Till smörjning af något tunga maskiner
(lokomobiler, ångtröskverk o. s. v.) skulle den vanliga
vaselinen ej vara fettrik nog. Man har för detta
ändamål framstält en särskild fet vaselin, hvilken
utom vaselinens vanliga goda egenskaper besitter
den för tunga maskiner erforderliga smörjkraften.
Härvid bör dock iakttagas, att man på gamla
begagnade maskiner ej bör genast använda detta
smörjningsmedel, utan först några gånger taga det
tillsammans med det, som förut begagnats.
Anledningen härtill är denna: vaselinen upplöser närmast
alla de orenligheter i lager och maskindelar, som
härröra af den gamla oljan; härigenom uppstår en
starkare friktion, så att maskinen går varm, och
då dömer man naturligtvis genast, att det nya
materialet ej duger. Därför måste aflägsnandet af det
gamla materialet ske endast småningom. Snart
skall man då ha alltid rena maskiner, ty den
öfverflödiga vaselinen är lätt att torka bort.
Inom hushållet kan vaselinen rekommenderas som
medel att konservera ägg, i det dessa bestrykas
därmed. Dessutom kan den användas till
smörjande af dörrlås och gångjärn, af symaskiner o. s.
v.; öfver hufvud ersätter den svinfett, talg och olja,
som eljest användas härför. Vaselinen är ungefär
tre gånger så billig som smult. Mest användes den
i Ryssland, där den tillsättes till konstsmöret för
att förbättra detta — men för detta ändamål vilja
vi alls icke rekommendera den.
En bok af siden, hvars text icke är tryckt,
utan väfd, utgifves af en bokhandlare i Lyon
i 25 häften. 15 häften hafva redan
utkommit; hvart och ett af dem innehåller endast
två blad, så att hela boken endast kommer
att bestå af 50 blad, som innehålla hela den
katolska messan. Bokstäfverna äro gotiska
och inväfda i svart siden på bokens hvita
blad. Boken kommer att kosta 250 francs.
De blinda göras seende. En märklig
kirurgisk operation utfördes nyligen i
Filadelfia, där en doktor Fox på en blind
kvinnas ena öga inympade ett stycke af
hornhinnan från ögat på en lefvande kanin.
Operationen berättas hafva slagit så väl ut, att
den förut blinda nu kan urskilja föremål på
flera fots afstånd, och man väntar att hon
skall med tiden fullkomligt återfå
synförmågan. Det påstås, att i kirurgiens hela
historia denna operation icke utförts mer än
tre gånger. Oss synes det som borde den
nämda operationen långt oftare försökas, om
det verkligen är möjligt att medels den
samma bota blindhet, säger Gamla och Nya
Hemlandet.
Ett tronskifte i Zanzibar. Från
Zanzibar skrifves den 1 maj:
Som bekant, har ett tronskifte egt rum
hos oss. Den gode Said Bargasch har gått
till sina fäder och lemnat sin tron åt sin
bror, Said Kalifa. Saken gick mycket lugnt,
något som egentligen är ganska förvånande,
ty dylika tilldragelser pläga vanligen ej
passera utan små oroligheter. Att ett
undantag skedde denna gång har sin orsak i den
stora hastighet, hvarmed allt gick för sig.
Said Bargasch ankom kl. 6 på aftonen
med ångaren Nyansa från Maskat, steg som
vanligt i land först sedan det blifvit mörkt,
skall ha aflidit kl. 12 på natten, begrofs kl.
4 på morgonen, och det goda folket i
Zanzibar fick först då till sin stora förvåning
veta, att det fått en ny herskare.
En dylik tronvexling är ett i ögonen
fallande bevis på ödets makt. Said Kalifa,
den nye sultanen, hölls af sin aflidne bror
slagen i järn under en tid af 3½ år och
har sedan dess ej fått visa sig vid hofvet
under 9 års tid. Han bodde på en liten
landtegendom i närheten af hufvudstaden
och lefde fullkomligt som en enskild person.
Han väcktes ifrågavarande natt vid 1-tiden
för att mottaga underrättelse om att han nu
var den stormäktige sultanen af Zanzibar.
Samma personer, som dagen förut knappast
skulle ha bevärdigat honom med en blick,
krypa nu i stoftet för honom.
Vi ha nyligen varit i slottet på
presentation, och kanske kan det roa att höra
något härom. Vi samlades på tyska
konsulatet kl. 10 och begåfvo oss därifrån,
företrädda af generalkonsuln, till slottet.
Trupperna bildade häck, och vi helsades med
tonerna af »Die Wacht am Rhein».
Sultanen gick oss till mötes ända till trappan,
skakade hand med hvar och en af oss och
förde oss därefter in i audienssalen, där han
med handen gaf oss ett tecken att slå oss ned.
Om salen kan man ej säga stort mer än
att han är mycket stor, mycket förgyld och
belagd med präktiga mattor. Väggarna äro
betäckta med stora speglar och koranspråk
i guld.
Under konsulns diplomatiska
förhandlingar med sultanen serverade man oss
mandelmjölk, som smakade ganska bra, och
därpå kaffe i guldkoppar med små guldskedar.
Äfven kaffet var godt, men jag skulle gerna
afstått därifrån, om jag fått medtaga kopp
och sked.
Ceremonien slutade med att en högre
hoffunktionär gick omkring och slog några
droppar rosenolja på hvars och ens näsduk.
Därpå reste sig sultanen och marscherade i
samma ordning som förut med oss till
trappan, där vi återigen lyckliggjordes med en
handtryckning. Härmed var festligheten slut,
och de flesta af oss skyndade till bierstugan
för att skölja ned alltsammans med ett glas öl.
Amerikanska äktenskap. Frankrike må
vara paradiset för äktenskapsdramer; men
i fråga om skilsmessor står det, skrifver
Svenska Tribunen, långt bakom Förenta
staterna, som härvidlag taga första priset.
Det finnes amerikanska städer, i hvilka
en skilsmessa kommer på åtta ingångna
äktenskap. Detta är hårresande. För
ungefär 75 år sedan klagade en teolog öfver,
att i hans stat — Massachusetts — en
skilsmessa inträffade på hundra äktenskap; men
i staten Connecticut beviljades mellan 1865
och 1880 en skilsmessa på elfva äktenskap;
Vermont, där redan 1861 en skilsmessa
förekom på trettiotre äktenskap, har, sedan
dessa bragt det till en skilsmessa på fjorton
äktenskap; New Hampshire, hvars
befolkning endast obetydligt tillväxer, beviljade
1875 femtio pros. mera skilsmessor, än 1870.
År 1870 förekom i staten Rhode Island en
skilsmessa på aderton ingångna äktenskap,
1872 en på tolf, 1874 en på tio och 1879
en på nio. I staten Massachusetts förekom
år 1860 endast en skilsmessa på 53
äktenskap, men redan år 1878 en skilsmessa på
31 äktenskap.
Här hafva endast New-England-staterna
tagits i betraktande; men paradiset för
äktenskaps-skilsmessorna i Förenta staterna
är dock Vestern. I Indianapolis, Chicago
och S:t Louis förekommer sålunda en
skilsmessa på tio ingångna äktenskap.
Naturligtvis har detta olyckliga förhållande
icke kunnat undgå att väcka uppseende öfver
hela landet; på alla predikstolar predikas
däröfver och i tidningarna skrifves därom. Men
så väl prestmän som tidningsutgifvare äro
icke alldeles oskyldige till detta sakernas
tillstånd. Hos de förre är vigseln
vanligtvis en ren affär; alltför mången Guds ords
tjänare sammanviger ett från föräldrarne
bortrymdt par endast för arvodets skull,
oaktadt han förutser, att saken icke kan
aflöpa godt, utan att en ansökan om
skilsmässa måste följa förr eller senare. Och
många tidningar upphöja en flerfaldigt
frånskild hustru rent af till en hjältinna; en
rättegång om skilsmässa, med rätt saftiga
skandalösa detaljer, är vattnet på deras kvarn.
Hufvudgrunden är dock sönderslitningen
af familjelifvet, af de gamla, fasta former,
som omgåfvo detsamma. Förr i verlden
erhöllo familjerna godt tillfälle att lära känna
de unga personer, de önskade upptaga i sin
krets, och om då verkligen ett förbund
afslöts, var det mest för lifvet. Nu däremot
lär man känna hvarandra ena kvällen,
gifter sig nästa morgon, och om åtta dagar
löper man från hvarandra och låter skilja
sig, för att snart därefter göra samma
experiment för andra, tredje och fjerde
gången.
Sättet för äktenskaps ingående i Förenta
staterna tarfvar förvisso, skrifver vår
amerikanska samtida, en genomgående reform.
I trakten af Hogstad (Småland) spreds i slutet
af förra veckan ett sirkulär af följande innehåll:
»Program.
Som jag på genomresa för en liten tid stannar
här i Hogstad kommer jag att hålla ett i Polletik
innehållande föredrag.
För det 1:sta om rösträtten;
det andra om arbetsrangcheringen, tidernas
behandling ock förhållande;
det 3:dje om bildningen; och
det 4:de om det religiösa lifvet.
Jag kommer först att genomgå ock förklara
nutidens realisation.
Der efter kommer jag att genomgå ock förklara
den socialisatiska lärans realisation.
Upgiva vilka parigrafer socialismen önskar införa
i lagen. Förklarar sättet för socialismens
genomgång.
Föredraget sker nästa söndag den 27 dennes.
hoss. herr. N. A. Petterson, Kummelby. Södergård.
börjar senast klockan 5 eftermiddagen.
Som föredraget blifver gällande alla klasser,
inbjuder jag derföre den ärade Pupliken mangrant
ock vänligen.
Jntre 25 öre.
Var god ock kungör grannarna.
Högaktningsfullt.
J. P. Persson.»
Från utlandet.
England. Hertigen af Marlborough, den
unge adelsman, hvars många
skandalhistorier skaffat honom en sorglig ryktbarhet,
har beslutat bringa sina förstörda finanser på
fötter igen genom att göra ett rikt parti.
Redan i fjol hade hertigen rest till Amerika
för att följa sin yngre broders, lord
Randolf Churchills, exempel och välja sig en
rik brud. Han fick emellertid icke denna
önskan uppfyld och återvände till England
med oförrättadt ärende.
Nu har han ånyo begifvit sig till
Newyork, och denna gång har det lyckats
honom att finna en dam, som är redo att
betala hans enorma skulder mot att till
gengäld få rätt att bära hans hertigliga krona.
Det är en vacker enka vid namn fru
Hamersley som naturligtvis är ofantligt rik —
man talar om 6 millioner dollars, som hon
ärft efter sin man. Hennes hus är ett af
de praktfullaste palatsen vid Fifth Avenue,
det mest fashionabla kvarter i Newyork.
Bröllopet skall firas till hösten med stor
glans.
Brasilien. Den 13 maj 1888 skall bli
en märklig dag i kejsardömet Brasiliens
histora. Sedan två dagar var man beredd
att från Milano mottaga underrättelsen om
don Pedros II frånfälle, då i gamla
stadspalatset prinsessan-regentinnan Isabella
undertecknade dekretet om slafveriets
upphörande i hela kejsardömet. I närvaro af
ministären, senaten och andra högt uppsatte
män skref regentinnan med fast hand orden
Prinzessa Imperial Regente under
dokumentet, under det en oerhörd folkmassa
jublade utanför.
Pennan och pennskaftet, som man i och
för undertecknandet öfverlemnade till
prinsessan-regentinnan, representerade ett värde
af ungefär 5,500 kronor, på två dagar
insamlade genom frivilliga bidrag, hvartdera
icke högre än 90 öre.
»Inga slafvar mer!» Denna tanke gjorde
massan halft vansinnig af glädje,
regentinnan måste upprepade gånger visa sig i
fönstret och mottogs med entusiastiska
lefverop.
Sedan den slafvänliga ministären
Categèpe den 8 mars detta år fallit, gjorde
frågan om slafvarnes frigifvande under
regentinnans hägn snabba framsteg. På tre
dagar utkämpades under påverkan af denna
stormande folkrörelse debatten öfver
lagförslaget, och detta senare bifölls därpå af
båda kamrarne. Den af millioner
efterlängtade, men äfven af millioner fruktade
regeringshandlingen har nu blifvit utförd.
En hård strid skall förvisso ännu förestå
landet, innan det svarta elementet
hängifver sig under det hvitas pligter; men denna
kris måste förr eller senare vara äfven till
fromma för det af naturen så rikt
välsignade landet.
Amerika. Starkare än i Europa binda
partibanden politici i den nordamerikanska
unionen. Detta är förklaringen till de
besynnerligheter som valet af republikens
öfverhufvud framkallar. Hufvudsaken är
visserligen först och främst hvilket af de två
stora partierna, demokrater eller
republikaner, är mäktigast, men förutsatt att den
saken är klar, hänger afgörande på själfva
uppställandet af kandidat för det starkaste
partiet. Sedan nationalkonventet eller det
stora partimötet fattat beslut därom, äro
alla partiets representanter ovilkorligen
förpligtade att när de åtskilliga månader
därefter anställa själfva valet ställa sig
konventets beslut till efterrättelse.
Demokraterna ha denna gång haft den
stora fördelen att ej behöfva tveka om
kandidat, ty den de uppstälde för fyra år
sedan, unionens nuvarande president, har skött
sig så väl, att han vunnit allmän sympati
— en omständighet som betydligt stärker
själfva partiet. Visserligen har han
uppträdt med skärpa för nedsättning af en del
af tullarne, hvilka låta skattkammaren
tryckas af penningöfverflöd, men han är i själfva
verket ingalunda frihandlare därför, och man
lärer nog blifva ense äfven i den delen.
Ett telegram från andra sidan Atlanten,
afsändt i måndags, berättar om dessa saker:
S:t Louis är nu fyldt med demokratiska
politici, däribland mer än 800 ombud till
det demokratiska nationalkonvent, hvilket
skall sammanträda i morgon och sannolikt
håller på i tre dagar. Cleveland kommer
att utses till presidentkandidat utan
motsägelse och Thurman från Ohio väntas blifva
kandidat till viceprecidentskapet.
Konventet kommer att börja med att välja förre
viceguvernören White från Californien till
tillfällig ordförande och kongressledamoten
Collins från Boston till ordinarie ordförande.
Därefter utser man kandidaten och fattar
sedan beslut om platform (partiprogram).
Uppsättandet af detta dokument berättas
vara förenadt med svårigheter i fråga om
tullsaken. Konventet skall naturligtvis
uttala sitt godkännande af Clevelands
förvaltning och hans förliden desember i budskap
till kongressen uttalade åsigter om
finansreformen, men man är ej ense om Mills’ i
kongressen under behandling varande
förslag i frågan skall komma att gillas.
Några erfarna »platformbyggare» hålla nu på
att affatta ordalagen så att svårigheterna
undvikas.
Ett senare telegram berättar, att
konventsförhandlingarna aflöpte första dagen
programmessigt. Då White i sitt tal
föreslog presidenten Cleveland som kandidat,
reste sig hela församlingen under stormande
bifallsrop. Lika sympatiskt mottogs
Thurmans kandidatur till vicepresidentskapet.
Äfven det i talet förekommandet af reform
af tulltaxan mottogs med bifall.
Doktorn till en hustru, hvars man är sjuk:
— Er man har fått tillbaka sin svåra gikt,
säger ni? Han lefver visst mycket oregelbundet.
Hustrun: — Nej, tvärtom. Hau dricker
regelbundet sina åtta toddar hvar kväll och kommer hem
på slaget tre hvar morgon.
Norrlands Skeppslista.
Juni 2. Hilma, Skogström, anl. till Rochefort fr.
Pensacola.
— — Ida, Carlsson, segelkl. till Newyork från
Hull.
— 4. Carin, Leufstadius, segelkl. t. Buenos
Ayres. fr. Newport (Mon.)
— 74 —
drifvits dertill af intresse och medkänsla för en
person, som förstått röra ditt ädla hjerta.
— Aglæ! inföll Teodora sakta.
— Hör på! fortfor Aglæ. Man kallar mig
kall och känslolös, men derför är det icke sagdt,
att jag verkligen är det. Nödvändigheten och
vanan att beherska mig ha småningom gjort mitt
sätt sådant. Hvem frågar efter, hur djupt och
bittert jag lidit för att öfvervinna mitt lifs
första och största sorg? Du förstår mig dock, du
vet att när jag visar mig kylig mot de flesta,
så är det derför, att de ej förtjena annat. Jag
har velat säga dig detta, innan du skrifver till
honom... Granlagenhet, tystnad äro förträffliga
till en viss gräns, men utanför denna bli de
löjliga, ja oförlåtliga. Den person, som vunnit
ditt intresse, har jag älskat så högt som en
kvinna någonsin kan älska en man, men — han
behandlade mig som en vackert inbunden bok,
hvilken man gerna lägger på en framstående
plats, men hvars innehåll man ej ger sig tid
att sysselsätta sig med. Det gjorde mig ensam,
det förbittrade mitt lif och stötte mig ifrån
honom. Han öfverlemnade sig med hela sin själ
åt arbetet och ärelystnaden — måtte de ha
gifvit honom belöningen! —, och jag har
sannerligen icke ett ögonblick kunnat ana, att han
med mig förlorat något, som ej hvem som helst
kunde ersätta.
Teodora såg upp och sade med låg röst:
— Han har med dig förlorat sin lefnadslycka,
sin själsfrid.
Det vardt tyst i rummet. Blott något, som
liknade en suck, ljöd i Teodoras öra. Aglæ
satt med hufvudet lutadt i handen.
— 79 —
— Nådig fru, sade baronen, tillåt mig bjuda
er min arm och mitt paraply. Det är mig
omöjligt att stanna här längre, dörrarne skola
stängas.
Teodora fattade Geyers arm, och de båda
paren gingo ut.
— Har ni fått mitt bref, herr von Geyer?
— Ja, det kom i går morgse.
— Var det af en händelse ni gick på
konserten?
— Ånej.
— Och... ni hoppas? hviskade grefvinnan med
en blick på det framför dem gående paret.
— Allt!
Hon kände knappt igen honom. Blicken
strålade af en eld, som hon ej väntat få se i hans
lugna, svårmodiga ögon.
De gingo en stund tysta. Till sist frågade hon.
— Få vi flera gånger träffa er på samma sätt?
— Högst sannolikt.
Man var nu framme. Beckebach tog ett kallt
och formelt afsked, utan att bry sig om Geyer.
Teodora tryckte dennes hand med ett sakta:
Vi återse hvarandra, och i detsamma Aglæ steg
in genom porten, sade hon honom godnatt.
Vid tebordet var den unga frun mycket
tystlåten. Hon yttrade blott några likgiltiga ord
om konserten.
Då Teodora steg upp för att gå till sina rum,
såg Aglæ på henne med en egendomlig, nästan
ängslig blick.
— Tänker du redan lemna mig?
— 78 —
fram. Beckebach och Geyer höllo sig tätt
efter dem. Grefvinnan observerade, att den
sistnämde tog ett steg framför Backebach och kom
så nära, att han nästan vidrörde Aglæ. Att
döma af väninnans min, lade äfven hon märke
dertill.
Då damerna hunnit ut i vestibulen, hörde de
regnet smattra mot stora trappan. Betjenten
kunde de ej få syn på, han hade skyndat ut
för att skaffa dem en droska, medan en sådan
stod att få. Deras öfverplagg hade han tagit
med sig.
Nu närmade sig Beckebach och erbjöd sitt
bistånd.
— Var god skaffa en vagn, bad Aglæ.
— På ögonblicket, nådig fru, om det är mig
möjligt. Tillåt mig blott bedja er stiga litet
åt sidan, det drar förskräckligt från ingången.
Han lemnade hastigt vestibulen, som nu var
nästan tom. Teodora såg sig ängsligt om efter
herr von Geyer. Han stod på något afstånd,
med Aglæs hvita mantilj öfver armen. Hon
måtte i hastigheten ha glömt den i salongen.
— Aglæ, så du skakar! Du fryser i den
tunna klädningen. Hvar har du din mantilj?
Aglæ förde öfverraskad händerna mot sina
axlar och tog ett halft steg tillbaka. Dervid
upptäckte hon Geyer, som sänkte sina mörka
ögon i hennes. Några sekunder derefter stod
han bredvid henne och lade mantiljen öfver
hennes axlar. Hon tackade med en lätt böjning på
hufvudet.
I detsamma kom Beckebach tillbaka, åtföljd
af betjenten med damernas kappor. Någon vagn
hade man omöjligen kunnat skaffa.
— 75 —
— Han var nyligen i Berlin, sade hon
slutligen med sin vanliga lugna röst. Ville han
närma sig, hvarför försökte han det icke då?
— Derför att han ej vågade det och ej visste,
hur han skulle bära sig åt, svarade Teodora
hastigt. Han är ett barn i dylikt. Ack, om du
kände honom som jag!
— Min egen man? utbrast Aglæ skrattande.
— Det har han aldrig varit. Men låt
honom nu bli det.
— Kära Teodora, när dylika band slitas, är
det svårt att knyta ihop dem igen.
— Men litet god vilja från båda sidor går
det dock, bästa Aglæ.
— Med litet god vilja?
— Men det var sant, du är ju förlofvad!
återtog Teodora nedslagen.
Aglæ gjorde en afvärjande åtbörd.
— Får jag berätta dig något om min vän?
frågade grefvinnan bedjande.
— Tala!
Teodora skildrade nu lifligt och varmt,
hurudan hon funnit herr von Geyer under hans
vistelse på Hallermark. Frun hörde tyst på, utan
att ändra en min.
— Aglæ, slöt väninnan och lutade sig fram
mot henne, du skulle ha sett, hur vacker och
manlig han var, trots det bleka ansigtet och
ansträngningen att lägga band på sin kärlek
och sin sorg!...
Aglæ såg hastigt upp, och Teodora tystnade,
då hon fann hennes ögon fulla af tårar.
— Jag ber dig, tala ej mera om honom!
hviskade den unga frun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
