* W 40 haave wille pröfwa, om ock bemälte Spiritus förmåtte smälta menniskiosteen, gick det intet an. Den som eij troor, at ett sådant hårdt blodfrö är grundwalen til steen, han skäre fönder någon sådan med en fijn såg, så lärer han finna, at jag säger sant, och at det röda blodkornet ligger mitt uthistenen. Eljest har jag hoos Boskapen offta befunnit, at så länge de äta gröna gräs och örter, är deras urin heel klar, och sätter föga ting wid botn, men så snart de börja äta det torra höet, blijr watnet tiockt och grumligt. Hwilken anmerkning har wäl något at betyda. Och ärnar jag på ett annat ställe, der Gudi behagar, egenteligen om niure och blåsesteen wijdlyfftigare handla, och wijsa, huru man sig i sådan händelse betee kan. Detta nämnar jag nu allenast, at der wid Suur-Brunnen någon steen icke fort wil, bör man änteligen sittia i karbad, doch icke af Suur-Brunswatn, utan gemeent saltat watn, och någre krydder: ty Suur-Bruns watnet gör kroppen styf och hård, men annat watn gör honom leen, slapp och weklig, at således stenen finner för sig bettre gång och frijare öpning. Dessutan de, som äre starke Wijndrinckare, Bränwins-supare, och ällska hwitt Portugijswijn, samt der igenom få en förhetad blod, ett tiockt och klimpot blodwatn, andtäppa, swårt bröst, desterhet, och pussig blek hyy, som är en begynnelse til en Anasarca eller utwärtes wattusoot, böra intet förgäta, at resa til Brunnen, och der i några wickor dricka watn i stället för wijn, så framt de icke heller wilja spilla både helsan och Pen-