Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småbruket, af konsulent V. Ekerot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är ett fel, som gör småbruket mindre lönande. — Siffrorna få
naturligtvis endast tagas som exempel.
En annan missuppfattning är, att man anser, att en ko, som
ut-fodras väl, blir mindre frisk ocli dukar lätt under. I själfva verket är
det så, att en ko, hvars foder och afkastning stå i lämpligt förhållande
till hvarandra, den står sig bäst. Om man ger för litet, så lider djuret,
och fodrar man med mer kraftfoder än djuret behöfver, pressar man
visserligen fram en eller annan liter mjölk mera pr dag, men denna liter
gör, att djuret blir öfveransträngdt och tar skada däraf. Därför bör man
söka ställa så till, att djuret hvarken utfodras för starkt eller för svagt.
En annan sak, som småbrukaren har att iakttaga, är att hvarje ko
verkligen får det foder, hon skall ha. Om man kunde genomföra en
individuell utfodring med samtliga fodermedel, skulle detta naturligtvis vara
det allra fördelaktigaste, men det låter sig svårligen göra. Om man
sålunda gifver djuren hö och halm öfverlag, men rotfrukter och kraftfoder
åt hvarje djur efter förtjänst, skall man finna, att detta är ett af de främsta
medlen att höja ladugårdens afkastning. I de flesta ladugårdar, både
större och mindre, utfodras allt foder till djuren på ett sådant sätt, alt
de få äta hvad hvar och en hinner med oafsedt mjölkmängden, och
följden blir, att den fodernorm, som skall tillämpas, blir tillämpad endast
på papperet, ej i verkligheten.
Den individuella utfodringen kan ordnas på många olika sätt. Det
för småbrukaren lämpligaste är ovillkorligen att skaffa en trä- eller
bleckhink till hvarje ko och på den skrifva kons namn eller nummer.
I hinken uppmätes eller uppväges kons kraftfoder hvarje morgon, och
mjölkmängden får bestämma hur mycket man skall ge. Naturligtvis
får man ta nödig hänsyn till hullet. Vid morgonutfodringen ger man
den ena hälften af dagsransonen och på eftermiddagen den andra.
Förr i tiden var det vanligt, att fodret koktes eller på annat sätt
behandlades för att göras begärligare för djuren. Det har offrats
mycket arbete på detta i många trakter af vårt land. Ännu förekommer
i stor utsträckning, att man skär halm och hö till hackelse, liksom
man sönderskär rotfrukterna. Hvad halmen angår, är det ett tämligen
onödigt och tidsödande arbete att skära den, då djuren äta den lika
bra utan en sådan behandling. I än högre grad gäller detta höet.
Äfven rotfrukterna kunna gifvas hela, men de kunna äfven med fördel
sönderskäras, särskildt om djuren hafva dåliga tänder. I så fall bör
man under rotfruktskärningsmaskinen lägga ett lager hackelse, agnar eller
ämtor, hvilka upptaga den saft, som eljest går förlorad. Hafren bör
gifvas i form af gröpe, och foderkakorna böra väl krossas.
Alla foderämnen skola vara rena och friska. Om jord eller andra
föroreningar hänga vid fodret, blir det osmakligt och smältbarheten minskas.
Särskildt bör man tillse, att rotfrukterna äro så rena och fria från jord
som möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
