Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Svält
Nå Herregud, — då är det ju ingenting vidare att göra
åt den saken!
Nej. Jag beklagar det; men...
Farväl! sade jag.
Nu steg ilskan upp i mig, glödande och brutal. Jag
hämtade mitt paket i portgången, bet ihop tänderna och
gick rätt på fredligt folk på trottoaren och bad inte om
ursäkt. Då en herre stannade och förebrådde mig litet
skarpt för mitt uppförande, vände jag mig om och skrek
ett meningslöst ord i hans öra, knöt nävarna alldeles
under hans näsa och gick vidare, förhärdad av ett blint
raseri som jag inte kunde styra. Han ropade på en
konstapel, och jag önskade intet högre än att få en konstapel
mellan händerna ett ögonblick, jag saktade med flit min
fart för att ge honom tillfälle att hinna upp mig, men han
kom inte. Fanns det nu också tillstymmelse till rim och
reson i att absolut alla ens innerligaste och flitigaste
ansträngningar skulle misslyckas? Varför hade jag väl
skrivit 1848? Vad angick mig detta fördömda årtal? Nu gick
jag här och svalt så att mina tarmar kröpo ihop som
ormar i mig, och det stod ingenstädes skrivet att det skulle
bli någonting till mat, fast det led på dagen. Och allt
eftersom tiden gick blev jag mer och mer andligt och
lekamligt ihålig, jag lånade mig till allt mindre och mindre
hederliga handlingar för var dag. Jag ljög mig fram utan
att blygas, lurade fattigt folk på hyra, kämpade till och
med med de lumpnaste tankar på att förgripa mig på
andras sängtäcken, allt utan ånger, utan ont samvete. Det
började komma ruttna fläckar på mitt inre, svarta
svampar, som bredde ut sig mer och mer. Och uppe i himlen
satt Gud och höll ett vaksamt öga på mig och såg till
att min undergång försiggick efter alla konstens regler,
lugnt och långsamt, utan störningar i takten. Men i
helvetets avgrund gingo de arga djävlarna och reste borst
över att det dröjde så länge innan jag gjorde en
generalsynd, en oförlåtlig synd, för vilken Gud i sin
rättfärdighet måste störta mig ned...
Jag ökade min fart, drev upp den värre och värre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
