Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 55
att jag fick tårar i ögonen och jag skyndade mig att
svara:
Nej tack! Jag har bara varit lite försent ute, på ett
kafé. Jag tackar så mycket.
Han lade handen på hjälmen då jag gick. Hans
vänlighet överväldigade mig och jag grät för att jag icke
ägde fem kronor att ge honom. Jag stannade och såg efter
honom under det han långsamt vandrade sin väg, slog
mig för pannan och grät häftigare allt efter som han
avlägsnade sig. Jag skällde ut mig för min fattigdom,
kallade mig vid öknamn, uppfann sårande benämningar,
kostbara fynd av råa skällsord, som jag överöste mig själv
med. Detta fortsatte jag med tills jag var nästan hemma.
Då jag kom till porten upptäckte jag att jag hade tappat
mina nycklar.
Ja naturligtvis! sade jag bittert till mig själv, varför
skulle jag inte tappa mina nycklar? Här bor jag i en
gård, där det är ett stall under och en bleckslagarverkstad
ovanpå; porten är stängd om natten och ingen, ingen
kan öppna den — varför skulle jag då inte tappa mina
nycklar? Jag var våt som en hund, en smula hungrig,
bara en liten, liten smula hungrig, och litet löjligt trött
i knäna — varför skulle jag då inte tappa dem? Varför
kunde egentligen inte hela huset vara flyttat ut till Aker
när jag kom och skulle in?.. . Och jag skrattade åt mig
själv, förhärdad av hunger och elände.
Jag hörde hästarna stampa inne i stallet och jag kunde
se mitt fönster ovanför; men porten kunde jag inte öppna
och jag kunde inte komma in. Trött och bitter till
sinnes beslöt jag mig för att gå tillbaka till bron och leta
efter mina nycklar.
Det hade åter börjat regna och jag kände redan
vattnet kyla igenom på mina axlar. Vid Rådhuset fick jag
på en gång en ljus idé: jag skulle anmoda polisen att
öppna porten. Jag vände mig genast till en konstapel och
bad honom enträget om att följa med och släppa in mig
om han kunde.
Tja, om han kunde, ja! Men han kunde inte, han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
