Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Ssvölt
det aldrig ville ljusna för mig? Var jag kanske icke lika
berättigad att leva som vilken som helst annan, som
antikvariats-bokhandlare Pascha och ångbåtsexpeditör
Hennechen? Hade jag kanske icke axlar som en jätte och
två grova armar att arbeta med, och hade jag kanske icke
till och med sökt en vedhuggarplats på Möllergaten för
att förtjäna mitt dagliga bröd? Var jag lat? Hade jag
inte sökt platser och hört föreläsningar och skrivit
tidningsartiklar och läst och arbetat natt och dag som en
galning? Och hade jag inte levt som en gnidare, ätit bröd
och mjölk när jag hade mycket, bröd när jag hade litet
och svultit när jag ingenting hade? Bodde jag på hotell,
hade jag en fil av rum i första våningen? I ett uthus
bodde jag, i en bleckslagarverkstad, som Gud och
människor hade utrymt den sista vintern för att det snöade in.
Så jag kunde alldeles inte begripa mig på det hela.
Allt detta gick jag och tänkte på, och det var inte så
mycket som en gnista av ondska eller missundsamhet eller
bitterhet i min tanke.
Vid en färghandel stannade jag och såg in genom
fönstret; jag försökte att läsa vignetterna på ett par hermetiska
burkar, men det var alltför mörkt. Förargad på mig själv
för detta nya påhitt och häftig och ond över att inte kunna
lista ut vad dessa burkar innehöllo, dunkade jag på
fönstret ett par tag och gick vidare. Uppe i gatan såg jag en
poliskonstapel, jag påskyndade min gång, gick tätt inpå
honom och sade utan ringaste anledning:
Klockan är tio.
Nej, den är två, svarade han förvånad.
Nej, den är tio, sade jag, klockan är tio. Och
stönande av ilska, tog jag ännu ett par steg framåt, knöt min
hand och sade: Hör, vet ni vad — klockan är tio.
Han stod och betänkte sig en liten stund, synade min
person, stirrade förbluffat på mig. Slutligen sade han
mycket stillsamt:
I varje fall är det ju på tiden att han går hem. Vill
han att jag ska följa me’n?
Inför denna vänlighet blev jag avväpnad; jag kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
