Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 Sväls
över all beskrivning och jag kände dess närvaro trycka
mig. Jag slöt ögonen, gav mig till att sjunga halvhögt
och kastade mig fram och tillbaka på britsen för att
förströ mig, men till ingen nytta. Mörkret hade satt sig fast
i mina tankar och gav mig icke ett ögonblicks ro. Tänk
om jag hade blivit upplöst av mörkret, gjord till ett med
det? Jag reser mig upp i sängen och slår ut med
armarna.
Mitt nervösa tillstånd hade alldeles tagit överhand och
det hjälpte icke hur mycket jag än försökte motarbeta
det. Där satt jag, ett byte för de värsta fantasier,
lurande på mig själv, nynnande vaggsånger, svettig av
ansträngning att få mig lugn. Jag stirrade ut i mörkret och jag
hade aldrig i hela mitt liv sett ett dylikt mörker. Det
rådde inga tvivel om att jag befann mig inför ett
särskilt slags mörker, ett desperat element, som ingen
tidigare hade varit uppmärksam på. De löjligaste tankar
sysselsatte mig och varje sak gjorde mig rädd. Det lilla
hålet i väggen vid min säng irriterar mig mycket, ett
spikhål som jag hittar, ett märke i muren. Jag känner
på det, blåser i det och söker att gissa dess djup. Det
var inte något oskyldigt hål, absolut inte, det var ett
riktigt falskt och hemlighetsfullt hål, som jag måste akta
mig för. Och besatt av tanken på detta hål, alldeles ifrån
mig själv av nyfikenhet och fruktan, måste jag till slut
stiga upp ur sängen och leta rätt på min halva pennkniv
för att mäta dess djup och förvissa mig om att det inte
gick ända in till sidocellen.
Jag lade mig på rygg för att försöka falla i sömn, men
i verkligheten för att åter kämpa med mörkret. Regnet
hade upphört utanför och jag hörde icke ett ljud. En
lång stund fortfor jag att lyssna efter fotsteg på gatan
och jag gav mig ingen ro innan jag hade hört en
fotgängare gå förbi, efter ljuden att döma en konstapel.
Plötsligt knäpper jag med fingrarna flera gånger och skrattar.
Det var då själva fant Ha! — Jag inbillade mig ha
funnit ett nytt ord, jag reser mig upp i sängen och säger:
Det finns inte i språket, jag har uppfunnit det, Kuboaa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
