Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 61
kande, sjunkande... Jag ger till ett hest skrik av ångest
och hugger mig fast i sängen; jag hade gjort en sådan
farlig färd, susat ned genom luften som ett bylte. Hur
räddad kände jag mig inte när jag slog handen mot den
hårda britsen! Så är det att dö, sade jag till mig själv,
nu skall du dö! Och jag låg en liten stund och tänkte
över detta att nu skulle jag dö. Då reser jag mig upp
i sängen och frågar skarpt: Vem sade att jag skulle dö?
Har jag själv funnit ordet, så är jag i min fulla rätt att
själv bestämma vad det skall betyda... Jag hörde själv
att jag fantiserade, hörde det medan jag ännu talade. Min
galenskap var ett delirium av svaghet och utmattning, men
jag var icke sanslös. Och den tanken for med ens genom
hjärnan, att jag hade blivit vansinnig. Gripen av fasa
far jag upp ur sängen. Jag raglar bort till dörren, som
jag försöker att öppna, kastar mig mot den ett par gånger
för att spränga den, stöter mitt huvud mot väggen,
jämrar högt, biter mig i fingrarna, gråter och förbannar...
Allting var tyst; endast min egen röst kastades tillbaka
från murarna. Jag hade fallit omkull på golvet, ur stånd
att längre tumla om i cellen. Då skymtar jag högt uppe,
mitt för mina ögon, en gråaktig kvadrat i väggen, en ton
av vitt, en aning — det var dagsljuset. Å, hur ljuvligt
andades jag inte ut! Jag kastade mig raklång på golvet
och grät av glädje över denna välsignade skymt av ljus,
snyftade av tacksamhet, kysste mot fönstret och bar mig
åt som en galning. Och jag var också i detta ögonblick
fullt medveten om vad jag gjorde. Allt missmod var
med ens borta, all förtvivlan och smärta hade upphört,
och jag hade i denna stund icke en önskan ouppfylld, så
långt min tanke än kunde gå. Jag satte mig framåtlutad
på golvet, knäppte händerna och väntade tåligt på
dagens inbrott.
Vilken natt hade icke detta varit? Att man ändå inte
har hört något buller, tänkte jag förvånad. Men jag var
ju också i den reserverade avdelningen, högt över alla
fångar. Ett husvillt statsråd, om jag så fick säga.
Alltjämt i den bästa stämning, med ögonen vända mot den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
