Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Svält
sak av vikt, jag höll på med. Och under tiden sade jag
gång på gång högt så jag hörde det själv: Men, du gode
Gud, detta är ju vansinnel Och jag fortsatte lika fullt.
Efter en lång stund, kanske ett par timmar, gjorde jag
en kraitanstångning för att samla mig, bet ini. i läppen
och ryckte upp mig så gott jag kunde. Det måste bli
ett slut på detta! Jag fann en sticka att tugga på och
satte mig resolut att skriva igen.
Ett par korta satser blevo färdiga med stort besvär, ett
tjog fattiga ord, som jag med våld pinade ur mig för att
trots allt röra mig framåt. Så stannade jag, mitt huvud var
tomt, jag orkade inte mera. Och då jag omöjligt kunde
komma längre, satte jag mig att med vidöppna ögon stirra
på dessa sista ord, detta ofullbordade ark, glodde på dessa
underliga, skälvande bokstäver, som sprittade upp från
papperet som små borstiga figurer, och jag förstod till
sist inte något av det hela, jag tänkte på ingenting.
Tiden gick. Jag hörde trafiken på gatan, larmet av
vagnar och hästar, Jens Olais röst, som steg upp till mig
ifrån stallet, när han pratade med hästarna. Jag var
alldeles slö, jag satt och smackade litet med tungan, men
företog mig eljest intet. Mitt bröst var i en sorglig
författning.
Det började att skymma, jag föll ihop mer och mer,
blev trött och lade mig på rygg på sängen. För att värma
mina händer en smula, strök jag fingrarna genom mitt
hår, fram och tillbaka, kors och tvärs; det följde små
tottar med, lossnade tofsar som lade sig mellan fingrarna
och trillade utför huvudkudden. Jag tänkte inte något
på det just då, det var som det inte kom mig vid, jag
hade också tillräckligt med hår kvar. Jag försökte åter
att ruska upp mig ur dennå underliga dåsighet, som gled
genom mina lemmar lik en dimma; jag reste mig upprätt,
slog mig med flata handen på knäna, hostade så hårt mitt
bröst tillät, — och jag föll tillbaka på nytt. Ingenting
hjälpte; jag dog hjälplöst bort med öppna ögon, stirrande
rakt upp i taket. Till slut stack jag pekfingret i munnen
och gav mig till att suga på den. Det började att röra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
