Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 97
sig något i min hjärna, en tanke, som bökade sig fram
därinne, ett splittergalet påhitt: tänk om jag bet till!1 Och
utan ett ögonblicks betänkande knep jag samman ögonen
och slog ihop tänderna.
Jag sprang upp. Äntligen hade jag blivit vaken. Det
sipprade litet blod från fingret och jag slickade av det
vart efter det rann. Det gjorde inte ont, såret var heller
ingenting att tala om, men jag hade med ens blivit mig
själv; jag skakade på huvudet, gick till fönstret och
letade rätt på en trasa till såret. Medan jag stod och
pysslade härmed blevo mina ögon fulla av vatten, jag grät
stilla för mig själv. Detta magra, itubitna finger såg så
sorgligt ut. Gud i himlen, så långt det nu hade gått med
mig!
Mörkret blev tätare. Det var kanske inte omöjligt, att
jag skulle kunna skriva min final färdig under kvällen,
om jag bara hade ett ljus. Mitt huvud var åter klart,
tankar kommo och gingo som vanligt och jag plågades icke
synnerligt; jag kände inte ens svälten så svår som för
några timmar sedan, jag kunde nog hålla ut till nästa dag.
Kanske kunde jag få ett ljus på kredit så länge, om jag
vände mig till specerihandeln och förklarade min
ställning. Jag var så väl känd därnere; i de goda dagarna,
medan jag ännu hade råd till det, hade jag köpt mer än ett
bröd i den butiken. Det fanns inga tvivel om att jag kunde
få ett ljus på mitt ärliga namn. Och för första gången
på lång tid tog jag mig för att borsta mina kläder en smula
och avlägsna de lösa hårstråna från min rockkrage, så
långt det lät sig göra i mörkret. Så famlade jag mig utför
trapporna.
Då jag kom ut på gatan föll det mig in att jag kanske
hellre borde begära ett bröd. Jag blev villrådig, stannade
och tänkte efter. På inga villkor! svarade jag äntligen
mig själv. Jag var tyvärr inte i det tillståndet att jag
tålde mat nu; samma historier skulle då upprepa sig, med
syner och förnimmelser och vanvettiga infall, min artikel
skulle aldrig bli färdig och det gällde att komma till
”Kommendören” innan han glömde mig igen. Inte på
Ssvälz, T*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
