Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svüält 105
nast gjorde bruk av, ett par tarvliga ord, rester från min
utsugna hjärna: Vad kunde man väl vänta av ett sådant
litet menageri? Överhuvud intresserade det mig inte att
se djur i bur. Dessa djur veta att man står och ser på
dem; de känna de hundrade nyfikna blickarna och
påverkas av dem. Nej, jag skulle vilja be om djur, som inte
visste om att man betraktade dem, de skygga väsen, som
pyssla i sitt bo, ligga med slöa, gröna ögon, slicka sina
klor och tänka. Vad?
Ja, det hade jag alldeles rätt i.
Det var djuret i all sin förfärlighet och stora vildhet
som det var något med. De ljudlösa, spejande stegen i
nattens djupaste mörker, skogens sus och skräck, skriken
från en förbifarande fågel, vinden, blodlukten,
mullrandet uppe i rymden, kort sagt, vilddjursrikets ande över
vilddjuret ....
Men jag var rädd för att detta tråkade ut henne, och
känslan av min stora fattigdom grep mig på nytt och
kramade ihop mig. Om jag nu bara hade varit något så när
hyggligt klädd, kunde jag ha glatt henne med den där
turen i Tivoli! Jag begrep inte denna människa, som
kunde finna något nöje i att låta sig ledsagas uppför hela
Karl Johan av en halvnaken slusk. Vad i Guds namn
tänkte hon på? Och varför gick jag här och gjorde mig
till och flinade idiotiskt åt ingenting? Hade jag också
någon rimlig orsak att låta mig utpinas av denna fina
sidenfågel för en så lång promenad? Kostade det mig
inte ansträngning, kanhända? Kände jag inte dödens
ilningar ända in i mitt hjärta bara vid den svagaste
vindstöt som blåste emot oss? Och brusade inte vanvettet
redan i min hjärna, bara av brist på mat många månader
i sträck? Hon hindrade mig till och med från att gå hem
och få lite mjölk på tungan, en sked sötmjölk som jag
kanske skulle få behålla. Varför vände hon mig inte
ryggen och lät mig gå för tusan i våld.
Jag blev förtvivlad; min hopplöshet bragte mig till det
yttersta och jag sade:
Ni borde egentligen inte gå tillsammans med mig, frö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
