Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 Svält
Jag blev mer och mer besatt av denna gestalt allt
eftersom timmarna gingo. Hon stod till sist livs levande för
min blick och just så som jag ville ha henne. Hennes
kropp skulle vara ful och frånstötande: lång, mycket
mager och något mörk, och när hon gick, skulle hennes långa
ben komma att lysa igenom hennes dräkt för varje steg
hon tog. Hon skulle också ha stora, utstående öron. Med
ett ord, hon skulle icke bli något för ögat, man skulle
knappt stå ut att se på henne. Vad som intresserade
mig hos henne var hennes hänförande skamlöshet, denna
makalösa höjdpunkt av överlagd synd, som hon hade
begått. Hon sysselsatte mig verkligen alltför mycket; min
hjärna var rent av uppfylld av detta besynnerliga
missfoster till människa. Och jag skrev i sammanlagt två
timmar i sträck på mitt drama.
Då jag hade fått färdigt ett halvt tjog sidor, kanske tolv
sidor, ofta med stor möda, stundom med långa mellanrum,
varunder jag skrev förgäves och måste riva sönder mina
ark, hade jag blivit trött, nästan stel av köld och trötthet
och jag reste mig och gick ut på gatan. Under den sista
halvtimmen hade jag också blivit störd av barnskrik
inifrån familjens rum, så jag kunde under alla förhållanden
icke ha skrivit mer just då. Jag tog därför en lång
promenad utefter Drammensveien och blev borta till
kvällen, under det jag ständigt gick och funderade på hur jag
skulle vidare fortsätta mitt drama. Innan jag kom hem
den dagen hade det hänt mig följande:
Jag stod utanför en skoaffär nederst i Karl Johan,
nästan nere vid Järnvägstorget. Gud vet varför jag
stannade just utanför denna skohandel! Jag såg in genom
fönstret där jag stod, men tänkte för övrigt icke just då
på att jag behövde skor, mina tankar voro långt borta, i
andra delar av världen. En svärm av samtalande
människor, drog förbi bakom min rygg och jag hörde
ingenting av det som sades. Då hälsar en hög röst:
God afton!
Det var ”Jungfrun” som hälsade på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
