Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svält 173
av en kaka ur min hand och lade den tillbaka på sin plats.
Jag blev högst förargad, slog i bordet och hotade med
polisen. Jag skulle vara nådig mot henne, sade jag; om jag
toge allt som var mitt, så skulle jag ruinera hela hennes
butik, för det var en faslig massa pengar jag hade
lämnat henne på sin tid. Men jag ville inte ta så mycket, jag
ville i verkligheten bara ha halv valuta. Och jag skulle
till på köpet inte mera komma igen. Det måtte Gud
bevara mig för, eftersom hon var av den sortens
människor...
Slutligen lade hon fram en del kakor till ett oblygt pris,
fyra fem stycken som hon taxerade till det högsta hon
kunde hitta på, och bad mig ta dem och gå min väg. Jag
grälade alltjämt med henne, påstod att hon skojade mig
på minst en krona av pengarna och dessutom utsög mig
med sina blodiga priser. Vet ni, att det är straff på
sådana bovstreck? sade jag. Gud bevare er, ni kunde
komma på straffarbete för hela livstiden, gamla åsna! Hon
slängde fram ännu en kaka till mig och bad mig nästan
hjärtslitande om att gå.
Och jag lämnade henne.
He, maken till oefterrättlig gumma hade man aldrig
sett! Hela tiden, medan jag gick bortöver torget och åt
på mina kakor, pratade jag högt om gumman och hennes
oförskämdhet, upprepade för mig själv vad vi båda hade
sagt till varandra och tyckte att jag hade varit henne
betydligt överlägsen. Jag åt av kakorna i alla människors
åsyn och pratade om detta.
Och kakorna försvunno en efter en, intet förslog, hur
mycket jag än tog för mig, jag var alldeles bottenlöst
hungrig. Herregud då, att det inte förslog! Jag var så
glupsk, att jag nära nog hade förgripit mig även på den
sista kakan, som jag ända från början hade bestämt mig
för att spara åt den lille nere på Vognmandsgaten, pojken
som den rödskäggige karlen hade spottat i huvudet. Jag
mindes honom fortfarande, kunde inte få ur mitt minne
hur han sprang upp och grät och svor. Jag hade vänt
mig om mot mitt fönster, då mannen spottade ned på ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
