Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
inte första gången för Agda, jag har hört talas om
att hon snört ihjäl en förut.»
Den gamla satt som lamslagen några minuter.
Hon hörde dörren intill låsas och de båda kvin-
norna aflägsna sig, utan att hon ens gjorde ett för-
sök att se, hvilka de talande voro. Det sist hörda
gaf hon icke en tanke, men det andra... Var det
möjligt? Agda! Hennes dotter! Hvar hade hon
haft sina ögon, som icke märkt något? Åh, det
var nog förtal. Men så påminde hon sig saker. ..
»Ack, ett sådant elände!» — Hon satt länge kvar
på pallen i den halfmörka vedboden. Händerna
lågo overksamma i hennes knä.
När hon slutligen inträdde i boningsrummet,
var Agda hemkommen från sitt arbete och höll på
att spänta stickor vid spiseln. Med ett hårdt grepp
vände modern henne helt om och synade henne.
Så sjönk hon ned i soffan, lade armarna på bordet,
dolde ansiktet i dem och grät.
Den unga kvinnan hade sällan sett sin mor
gråta, fastän lifvet för denna varit en nästan oaf-
bruten rad af bekymmer. Hon tvekade länge, in-
nan hon vågade sig till den gråtande, tog slutligen
mod till sig och rörde blygt vid moderns skuldra,
sägande:
»Var inte så ledsen, lilla mamma! Jag ska’ gå
härifrån och aldrig komma igen, om du vill. Mam-
ma ska’ inte behöfva blygas för min skull.»
Men modern gjorde en afvisande rörelse, och
Agda gled försagd till spiseln, där hon återtog sitt
arbete. Stickornas fall mot spiselstenarna och den
gamlas snyftningar voro länge de enda ljud, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
