Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
du tro, men esses, så man fick slita för styfrarna.
Och så kände man sig aldrig säker, för det allra
minsta fel så var det bara: ’den där sparkar vi ut’.
Och så stod man på bar backe.»
»Ja, det där känner man allt till. Men hvar
bodde du ?»
»Jag bodde inne hos ett folk och där var så
trångt, att jag måste klifva öfver karlarna, som lågo
på golfvet, när jag skulle fram. Man var så full af
äckel öfver alltsammans, så det var pin trefligt att
komma in till sitt jobb på fabriken. Helst om vin-
termorgnarna, då brukade gasen lysa så vackert,
och där var riktigt varmt och skönt. Det var
nästan som ett riktigt hem, då, vet du.»
»Har du nånsin haft ett hem, du?»
»Nej, det har jag nog inte.»
»Tänk, om vi två skulle gifta oss. Hva?»
»Det är väl inte ditt àllvar? Riktigt?»
»Jo då. Du är en riktigt stilig jänta», tyckte
Jansson, som nu satt så nära sin ömhets föremål, att
ej en knappnål ens fått rum emellan deras skuldror.
»Det är det bästa, vi kunna göra. Vi skaffa rum
och flytta tillsammans, och jag arbetar och tjänar
grofva pengar.»
»Men inte duger det, att vi flytta ihop, innan
vi blifvit riktigt vigda. Folk skulle prata om mig,
kan du väl förstå.»
Denna glädjeflickans logik förbryllade Jansson
en smula, men han var älskvärd nog att under-
trycka sin egen, hvarefter de båda i allsköns för-
trolighet klättrade vidare på sin Jakobsstege, som
fick dem rätt upp mot äktenskapets himmel. Hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
