Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Jordfördelning - Jordbesittning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34 Medeltiden
trädesbruk, lades igen till vall, när avkastningen hade gått ner
tillräckligt långt.
Utanför inägojorden, sålunda den odlade marken och ängen, som
det hittills har gällt, låg allmänningen eller utmarkerna. Ängen var
förmodligen vanligast föremål för privat äganderätt, skogen däremot
sannolikt med mycket få undantag allmänning. Också den erbjöd
givetvis svåra problem. Den nyss citerade författaren från år 1755
sade sålunda, i omedelbar fortsättning av det förut återgivna:
”Sam-fälle i skog och mark är lika, om icke mera skadeligt. Här vill var
och en nyttja gamla lagen: ’Ene skjuter, annan tar, have den i
handom har’.” Detta innebar i realiteten att man icke kunde hindra
de enstaka bydelägarna från att ta för sig mer än som tillkom dem
av den gemensamma tillgången, kanske särskilt att innehavare av
mindre inägoj ord icke inskränkte sin användning av allmänningen
i proportion till sin odlade jord, trots att det vanligen enligt lag
ålåg dem. Därtill förekom också åtminstone längre fram att en del
jordlösa slogo sig ner på allmänningen och där höllo några svin,
gäss eller höns. Med en senare tids starkare individualism
uppfattades allt detta som missbruk; och att tillgångarna också i många
fall blevo vanvårdade genom denna kommunism är tämligen givet.
Men i fråga om skogen betydde det i stora delar av landet till en
början mycket litet, ty därav rådde överflöd, och ängen var som
sagt i privat ägo. På balansens andra sida hade man också i fråga
om allmänningsjorden den stora fördelen att skogen icke behövde
splittras på det sätt som senare blev fallet, vilket i verkligheten i
många hänseenden kom att lända skogsbruket till skada.
Jordbesittning
Från jordfördelningen i den mening ordet nu har tagits måste man
noga skilja jordbesittningen. Denna hade i verkligheten en något
annan prägel än själva uttrycken för moderna ögon kunde låta
förmoda. När det exempelvis heter om riksdrotsen Bo Jonsson (Grip),
att han var landets störste jordägare och när man ser en karta över
hans i nästan alla landskap vidsträckta domäner, så ligger det
nämligen nära till hands att uppfatta detta som förekomst av en
motsvarande mängd och utsträckning av herrgårdar i hans hand. Men
ingenting kan vara mer felaktigt. Herrgårdar förekommo visserligen,
liksom också kungsgårdar, men de voro i försvinnande minoritet.
Sedan urminnes tider har den alldeles övervägande delen av Sveriges
jord brukats av bönder: äganderätt i andra händer uteslöt icke
brukning genom bönder. Herrarnas jordbesittning bestod med andra
ord till alldeles övervägande del ej i annat än rätt till avgifter från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
