Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Jordbesittning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönderna, de voro agrara räntetagare eller rentierer, icke ledare av
jordbruk. Det var därför också uteslutet att några egentliga impulser
till reformer i jordbruksdriften skulle ha kunnat komma från
jordägarna, annat än i den mycket begränsade utsträckning som de
verkligen voro herrar över egna jordbruk — och förmodligen ej ens då.
Möjligen har man skäl att räkna med att klostren i sin egenskap av
jordägare voro de som betydde mest för jordbrukets och särskilt
trädgårdsskötselns framsteg.
Man får skilja på fyra slag av jord eller hemman, en skillnad som
— åtminstone med ett undantag — förblev bestående ända in i det
nuvarande århundradet. Den hade tillkommit för
skattläggningsändamål, var sålunda kameral och förblev närmast detta, men
återverkade därifrån på hela rättstillståndet på landsbygden, ja, skapade
till stor del den gamla svenska jordrätten. De fyra olika slagen av
hemman voro: krono, kyrko, (världsligt) frälse och skatte. Med
skattehemman menades vad vi nu skulle kalla de självägande
böndernas hemman, vartill endast bör läggas att böndernas
äganderätt även till denna jord var mer begränsad än den i senare tid blev;
det var endast ägarna till de tre första slagen av jord som kunde
anses vara obegränsade herrar över den. Att den egentliga
bondejorden kallades skatte innebar att den utgjorde sina avgifter direkt
till kronan såsom landets herre, medan bönderna på de tre övriga
slagen av jord betalade till vederbörande herrar i stället för till
staten, varvid visserligen kronobönderna, sålunda åborna på
kronojorden, likaledes betalade till kronan, fastän i dess egenskap av
jordägare och icke som landets herre. Hur jordfördelningen mellan dessa
fyra grupper tedde sig i äldre tid vet man icke, men då den nya
tiden med Gustaf Vasas tronbestigning stod för dörren, var de fyra
”jordnaturernas” andel i egentliga Sverige (sålunda frånsett
Finland) följande: krono 5.6, kyrko 21.3, världsligt frälse 20.7 och
skatte 52.4 procent; i Finland var nästan all jord (96.4 %) skatte.
Hur mycket av det andliga och världsliga frälsets jordbesittning vid
Medeltidens slut som ursprungligen hade tillhört kronan vet man ej,
men i alla händelser visa siffrorna att den ej hade mycket i behåll.
Å andra sidan var ju en påfallande stor del kvar i böndernas ägo,
och detta minskade dessutom i hög grad kronans förlust, ty dess
inkomster av skattejorden och av kronojorden voro i stor
utsträckning de samma; endast ett fåtal avgifter vilade på kronobönderna
utöver dem som skattebönderna hade att betala.
Frälse betydde — med vissa reservationer — frihet från skatt,
nämligen på jorden, den ojämförligt viktigaste skattekällan, och
medförde enligt principen att vad som eljest hade betalats i skatt
nu utgjordes i form av prestationer av annat slag, för det världsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
