Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Bergshantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
48 Medeltiden
gjort sannolikast att ordet från början bands vid själva produktens
utseende, ”osmundar”, utan att man därvid gjorde någon skillnad
på olika framställningsmetoder. Det är därför möjligt att redan
myr-järnet kom att kallas osmundsjärn; men i alla händelser är det säkert
att så blev fallet med det ur bergmalm vunna järnet.
Redan vid 1200-talets mitt finner man ordet osmund i en
holländsk tulltaxa, vilket samtidigt visar att osmundsjärnet vid den
tiden gick till export. Under 1300-talets sista tredjedel steg exporten
från Stockholm till Lübeck från 275 till 900 ton per år, och mot
slutet av följande århundrade hade siffran ytterligare vuxit till 1 100
av 1 300 ton. I moderna ögon te sig ju dessa siffror nästan groteskt
små, men de utgjorde likväl början till en stor och viktig förändring,
och man förefaller ha skäl för antagandet att exporten ganska tidigt
blev kontinuerlig. Det är också uppenbart att det svenska järnet
under Medeltidens sista århundraden åtnjöt högt anseende i Nord-,
Mellan- och Väst-Europa. Det betingade nämligen ett pris som var
en och en halv gånger det tyska järnets; Östersjöområdets
järn-import uppges också nästan uteslutande ha bestått av svenskt järn,
och i England sammanföll osmundsjärnet i både pris och måttsystem
med stålet, vilket betydde att det värderades mycket högre än
vanligt järn. Att detta delvis berodde på de svenska malmernas renhet
kan det ej vara något tvivel om, och man måste därvid hålla i minnet
det lätt förklarliga faktum att utgångsmaterialets kvalitet alltid har
varit viktigare, ju mer primitiv tekniken varit; humvida det
dämtöver förelåg någon överlägsenhet i själva bearbetningen, undandrar
sig en bedömning. Samtidigt bör det sägas, att spanskt järn hade
minst lika stor spridning som svenskt och nådde upp åtminstone till
Väst-Europa.
Den metod som åstadkom den svenska produkten kallas vanligen
osmundssmide men bär också namnet blästersmide. Metoden hade
den viktiga egenskapen, som skilde den från alla senare järnprocesser
av någon betydelse, att direkt ur malmen framställa en produkt som
åtminstone till stor del var smidbar; inom metallurgien kallas den
därför en direkt järnprocess. Visserligen betydde detta icke att man
som regel skickade ut osmundsjärnet just sådant som det gick ur
ugnarna; produkten blev vanligen föremål för en viss rening därefter,
och det är möjligt att denna sista process samtidigt bidrog till att
sänka kolhalten i järnet, dvs. göra det mera smidbart.
I denna teknik inträdde emellertid en förändring med de mest
vittgående konsekvenser, när de från början ytterligt låga och små
osmundsugnarna höjdes och försågos med starkare bläster samt
därigenom fingo en högre värmegrad. I de äldre ugnarna hade järnet
nämligen förblivit en degig massa, vilket skyddade det mot att ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
