Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Medeltiden - Penningväsende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Medeltiden
faktisk penningbrist, när priserna på grund av tradition eller påbud
höllos orörliga; pengarna räckte nämligen då ej för att byta hela
den varumängd som eljest skulle ha gått i byte mot pengar, och man
fick då antingen lämna resten obytt eller byta den in natura mot
andra varor, medan vid rörliga priser dessa skulle ha fallit till den
punkt där penningmängden räckte till för hela omsättningen.
Det ligger i hela detta system att penningtillgången över huvud
taget måste ha varit mycket ojämn och tillgången på svenska pengar
ännu ojämnare. Gotländskt mynt förekom därför i Östergötland och
över huvud taget på östkusten söderut, danskt i Småland och
Västergötland, revalskt i Finland, så att huvudsakligen Svealand och
Norrland skulle ha haft svenskt mynt. Bristen på cirkulation av svenskt
mynt där utanför sammanhängde utan tvivel delvis med olika
myntsystem i olika landsdelar.
Så långt tillbaka som man kan följa själva mynträkningen, utgick
den från enheten mark. Mark var namnet på den högsta
räkne-enheten, så gott som alltid delad i 8 öre å 3 örtug. Den minsta
enheten hette alltid penningar, men som just antyddes gick det i
början olika antal därav på örtugen i olika landsdelar, nämligen 8
i Svealand, 16 i Götaland och 12 på Gotland. Den förstnämnda av
dessa indelningar var den som slog igenom, från 1400-talets början.
Mark var från början en vikt, på samma sätt som fallet var
exempelvis med pund (libra), vilket låg till grund för exempelvis det
gamla franska räknemyntet livre och det ännu i dag härskande
engelska pund sterling (£). Markens storlek har på senare tid alltid
antagits lika med 210.6 gram, nästan exakt nio tiondelar av den
mycket spridda kölnska marken. Äldre och nyare skribenter ha gått
ut ifrån att myntvikten i silver och det mynt som kallades mark
från början voro identiska, dvs. att markmyntet från början skulle
ha innehållit in emot 211 gram något så när fint silver.
Emellertid är det givet att man aldrig rörde sig med mynt av en
sådan storlek att det vägde över ett femtedels kilogram i silver.
Markmynt slogos därför alls icke under en sådan eller ens
tillnärmelsevis därmed likartad ordning, utan först sedan myntförsämringen
i förhållande till denna relation hade gått mycket långt; inom
Medeltidens ram förekom det endast — sporadiskt — en gång, nämligen
1512. Länge slogos blott de minsta mynten, penningar. Medan det
är givet att mynträkningen åtminstone för tanken måste ha haft sin
utgångspunkt i en mark fint silver, finns det inga bevis för
överensstämmelse mellan markvikt och markmynt i historisk tid. Ett ställe
i Östgötalagen har däremot ansetts tyda på att det på Birger Jarls
tid gick två mark i penningar på en mark fint silver. Resultatet blev
en mycket förvirrande dubbel mynträkning, mark i silver och mark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
